Dessutom märker de en del fördomar från omgivningen.

– Vissa antar att vi bara dömer små barn och tjejer, när de får veta att vi även dömer herrettan blir de lite paffa, säger Thored.

Maria Thored och Hanna Johansson är 19 respektive 21 år gamla. Trots det går de in på sin fjärde säsong som domare tillsammans. Innan de började döma tillsammans hade de dömt var för sig, Hanna i tre år och Maria i ett.

När duon står bredvid herrseniorerna på planen är de fysiskt sett två små tjejer som ska se till att de stora grabbarna följer reglerna. Psykiskt sett är de precis lika stora.

– Lagen här runt omkring har vi dömt en hel del nu, så de vet vad vi går för, men deras motståndare brukar försöka testa oss för att se om det går att puttas lite extra. Då är det bara att blåsa och visa att det inte går så brukar de sluta efter några minuter, säger Maria.

I herrarnas DM-final gjorde duon sin debut för säsongen. Där var det någon ur publiken som ropade svärord i kombination med ordet kossa efter dem när de gjorde ett domslut, som denne bevisligen inte höll med om. Båda tjejerna ser frågande på varandra och skrattar när de hör talas om det.

– Man hör inte sånt. När man är på planen är man totalt fokuserad på vad som händer där, man kan inte ha koll på vad som händer på läktaren, säger Hanna och Maria fyller i:

– Ett lag förlorar alltid och det laget kommer alltid ha åsikter och vara sura på hur man dömer, det kan man inte bry sig om.

Hanna kommer ifrån skånska Bromölla. Där spelade hon sina yngre ungdomsår men när hon som 16-åring började gymnasiet flyttade hon till Halmstad för att gå på Aspero Idrottsgymnasium. Nu spelar hon med HK Drotts damlag samtidigt som hon läser tekniskt basår på högskolan.

Maria däremot är Halmstadbo. Hon har själv slutat spela, men har fostrats i HK Drott. Hon berättar att man har olika spelstilar i olika distrikt och i Skåne till exempel, har de i princip egna regler. Hanna, som skolats i Skåne, håller inte riktigt med. Till slut enas de om att det blir en slags kulturkrock när olika regioner möts, som domare är det en utmaning.

– Det är kul att döma nya lag som man inte känner utan och innan, säger Hanna.

Oroar ni er aldrig när spelare och ledare blir upprörda och arga?

– Handboll är en ganska ärlig sport, man vet att man får ta spelet som det är eller så är man inte med, säger Maria och Hanna fortsätter:

– I matcher där mycket står på spel och spelarna blir övertaggade kan det väl hända att det blir slagsmål, men det är väldigt sällsynt. Vi har aldrig varit med om det.

Att vara domare och tjej är fortfarande något ovanligt. Hanna upplever det som att man börjat engagera sig mer från förbundets sida för att få fler kvinnliga domare. Men fortfarande är det ett stort glapp och de flesta kvinnliga domarna är än så länge i samma ålder som Hanna och Maria. De var i princip tvingade att gå grundutbildningen för att de som spelare skulle få större förståelse för reglerna när de var yngre och tillhörde klassen A-flick.

– Efter kursen var det nästan ingen som ville vara domare ändå. Tjejerna sa ”nej usch, det vågar jag inte”, och det var säkert för att man var rädd för att ta mycket skit. Men det är inte så farligt, säger Maria.

Hanna instämmer och berättar att oavsett vilket kön det är på domaren så får den utstå massor av glåpord. Som tjejer känner de att de blir testade av lag som de inte dömt förut, något hon inte märkt av på samma sätt när dessa lag haft manliga domare.

Dessutom, berättar Hanna, är det olika att döma kvinnliga och manliga handbollsspelare. Deras beteende på planen är vitt skilt.

– Tjejerna är mer småkluriga, petar lite försiktigt på varandra och sådär. Killarna drar på, smäller det så smäller det rejält.