Hungriga vargar jagar bäst lyder talesättet. När HP-sporten träffar Daniel Lindgren två dagar innan första slutspelsmatchen är det en förhoppningsfull före detta skyttekung som pratar slutspel med en enorm hunger. 145 mål under fjolåret men bara 27 i år. Förklaringen är enkel – en efterhängsen axelskada och princip enbart försvarsspel.

Ett senfäste i skottarmen smärtar och har skapat ärrbildning. Frågan är om han kan ge Drott ytterligare en dimension i anfallsspelet?

– Det är tveksamt. När jag drar på känns det som ett stenhårt slag mot axeln och den domnar bort. Jag kör rehab och hoppas slippa operation. Det är inte mycket att göra åt men jag har ju en betydande roll i försvaret, säger Daniel.

Nu vill både han och de övriga i laget motbevisa belackarna som hävdar att ”det var bättre förr”.

Den anrika historien med tio SM-guld är något Daniel Lindgren minst sagt är kluven till.

– Jag är full av respekt och gläds över vad klubben åstadkommit men det är dags att se framåt. Det fanns mycket historia i den gamla Sporthallen men samtidigt känner jag att det var skönt att flytta och nya arenan har blivit ett jättelyft. Nu gäller det att bygga något nytt och förhoppningsvis få slippa höra att det var bättre för.

Det kommer givetvis inte bli lätt att överträffa historien men senaste årens lindansargäng har i år fått en helt annan stabilitet under Ulf ”Tubbi” Sivertsson. Tidigare har man i korta perioder i matcherna spelat topphandboll men samtidigt har bottnarna varit oceandjupa.

– ”Tubbi” har skapat trygghet och vi tror på det vi gör. Dalarna förra året var djupa men i år är dipparna mycket kortare. Personligen tycker jag att det var sådär att ha en spelande tränare, säger Lindgren som dock inte vill kritisera förre tränaren Tomas ”Ryssen” Eriksson.

– Nej, det vill jag inte. Han har ett stort Drott-hjärta och gjorde allt han kunde men det är svårt att se byten och taktik när man själv spelar. Det blev helt enkelt för många bitar att sköta samtidigt.

Under ”Tubbi” menar 23–åringen att gruppen agerar med större tålamod och lugn och att spelidén är tydligare. Det är också det som talar för Drott i den tuffa slutspelsserien med Alingsås, Guif och Skövde.

– Det är ”dödens grupp” för oss, säger Daniel och hävdar att Drott hade haft lättare mot lagen i den andra gruppen.

– Hammarby och Malmö trivs vi mot. Samtidigt är ju Sävehof bäst, de vann ju Elitserien stort.

Mot Alingsås, och senast i onsdags mot Guif, har Drott haft det svårt men samtidigt talar Daniel om ”ruggig laddning” och ”hög motivation” att möta just de lagen. Alingsås för att de är regerande mästare och Guif för att det är klubben han känner störst hatkärlek till.

– Guif är inte... jag ska inte säga hatade, men det är många som hyser agg till dem. De har en ”bäst–i–världen”–mentalitet men så bra är de inte. Jag tycker att det är 50/50.

Redan i onsdags kunde man se Daniel och Guifs jätte Jimmy Jansson fajtas och värre lär det bli.

– Han är rutinerad men känd som en riktig gris. Han spelar fult och ger efterslängar. Han försöker tjafsa omkull en med könsord men jag bara flinar åt det. Han beter sig som en 14–åring – trashtalk biter inte på mig.

I Alingsås finns karaktär nummer två som Lindgren inte ger mycket för.

– Mittsexan Glenn Andersson. Han filmar hela tiden. Kanske är det typiskt svenskt att försöka stå upp men jag har svårt för den typen av spelare.

Vem ogillar du i Skövde då?

– Haha, Skövde är ett sympatiskt lag. Deras styrka är deras målvakt och de har ett par luriga spelare i Linus Lake och Erik Svernling men jag tycker att vi är bättre på alla positioner.

På söndag börjar slutspelet och ny historia ska skrivas. Om det räcker för att gänget ska täppa igen truten på belackarna återstår att se. En garanti är dock utfärdad av Daniel Lindgren:

– Vi viker oss aldrig!