Det är inget beslut som han tagit hastigt. Anel Raskaj har funderat på det länge. Sverige eller Kosovo, Kosovo eller Sverige. Han har snackat med lagkamraterna i HBK, han har pratat med U21-kaptenen Jörgen Lennartsson, han har fört samtal med Kosovos förbundskapten Albert Bunjaku (tidigare i Kalmar FF). När beskedet väl kom handlar det mer om tillhörighet än om fotboll.

– Det finns de som säger att jag skulle bli sedd mer om jag spelade för Sverige. Men jag har känslor för Kosovo. Det är något historiskt, något nytt, med landslaget, jag vill vara med där, säger han.

Något svenskt medborgarskap har han inte. Ett faktum som hindrat honom för att delta i svenska landslagssammanhang på juniornivå. Sveriges förbundskapten för U21-landslaget, Jörgen Lennartsson, är väl införstådd med Anels situation:

– Det är som det är, han har inte haft något medborgarskap och kunnat vara med tidigare. Vi har haft bra samtal och han är högaktuell inför ett U21-landslag. Men jag har full respekt för hans beslut. Anel är en fin person och en duktig fotbollsspelare, jag kan bara önska honom all lycka till, säger Jörgen och lägger till:

– Skulle han ändra sig så har han mitt telefonnummer.

Men det är inte mycket som tyder på att 20-åringen skulle ändra sig. Han nämner själv Kosovos landskamp mot Albanien tidigare i år som en av de största han spelat.

– Det var en härlig, härlig känsla att stå där och sjunga nationalsången.

Hur mycket är landslagsvalet en fråga om identitet för dig?

– Ja, alltså, jag har alltid känt mig som alban, kosovoalban. Jag är uppväxt där, gick i skola där, jag har många vänner och släktingar där. Jag har mycket känslor för Kosovo. Jag tror alla fotbollsspelare har som dröm att få representera sitt land, och det har varit mitt mål sen jag var liten att få representera Kosovos landslag. Nu är jag ett steg närmare det.

Anel är snabb med att lägga till hur tacksam han är inför Sverige som land.

– Jag är jättetacksam mot Sverige. Här har jag fått en möjlighet till ett helt annat liv, just det här med fotbollen och den ekonomiska biten.

Det finns dock en annan del, viktigare än både Sverige och Kosovo som Anel understryker genom att ringa upp efter att vi skilts åt på Andersberg.

– Jag vill tacka Gud, säger han.

– För att jag fått den här chansen, jag tror att det är ödet. Gud har hjälpt mig fram. Jag ska göra allt för att ge något tillbaka.