Det var dukat för fest. Fotbollsfest. Zlatopramen-ölen på krogarna runt Råsunda i Solna hade döpts om till Zlatan, på restaurang Edelweiss laddade Camp Sweden upp, på Park Inn pratade målvaktstränaren Lasse Eriksson inför sponsorerna och inne på arenan ljöd Amanda Jenssens ”Happyland” ur högtalarna.

Det var här som Sverige skulle ta första steget tillbaka mot fotbollens finrum och EM-slutspelet i Polen/Ukraina 2012 och det med förväntningar på Erik Hamréns nya landslag som det närmast gick att ta på.

Allt snack om attityd, charmoffensiv, positiv energi, glädje och att våga misslyckas – nu skulle det omsättas i mål och tre poäng mot Ungern.

Och visst blev så, om än efter en lite spänd och snubblande öppning som inte blev lättare av att Sverige fick Anders Svensson, Andreas Isaksson och Johan Elmander skadade och hade avverkat alla byten efter 48 minuter.

Men matchhjälten hette varken Zlatan Ibrahimovic, Ola Toivonen, Anders Svensson, Emir Bajrami eller VM-kvalets bäste målskytt, Olof Mellberg. Utan – Pontus Wernbloom!

Så den som satsat pengar på Wernbloom som tvåmålsskytt och matchvinnare i sin tävlingsdebut gjorde sig nog en rejäl hacka. Om någon nu ens gjorde det.

– Som tränare är det extra kul att spelare som sällan får de stora rubrikerna utan som är lojala lagjobbare också kan få rubrikerna, konstaterade förbundskaptenen Erik Hamrén efter att tillsammans med laget lyckligt vandrat ärevarv runt Råsunda.

Matchhjälten själv var lite mer ovan vid situationen.

– Varför bränna krutet på träningsmatcherna, skrattade han efter att tidigare varit mållös i sina åtta träningsmatcher.

Pontus var dessutom den stora skrällen i Hamréns startelva när han valde honom före Kim Källström.

– Jag hade förväntat mig tuff kamp och ville därför ha en krigare centralt ihop med Anders i stället för två lirare, motiverade Erik beslutet.

Och fingertoppskänslan, att välja rätt spelare vid rätt tidpunkt påminner om en annan skicklig tränare, handbollens Benga Johansson.

Men första halvlek såg krampaktig ut när Ungern skickligt stängde av ytorna och uppspelsmöjligheterna på kanterna och blågult, trots dominans, sällan kom till riktigt vassa avslut.

Då var det bara en viss Zlatan Ibrahimovic som spelade en annan slags fotboll än sina lagkompisar. Mästerlig med tekniska konstnummer och sina instick till Ola Toivonen och Emir Bajrami, men precis som dessa – heller ingen vass avslutare.

– Därför var första målet oerhört viktigt och löste många nervknutar, medgav Hamrén.

För plötsligt var det det Sverige som hade skämt bort oss och skapat förväntningar om nya fotbollsfester framöver. Spelarna sprutade av självförtroende, läckorna bakåt som gett Ungern ett antal riktigt vassa omställningslägen var tätade, passningsspelet vässat och positionerna justerade där just Wernbloom kom in i spelet efter att ha hamnat i ingenmansland före paus.

Det var full kontroll – kryddat med några eminenta nummer av lagkapten Ibrahimovic, ”turbulensen triggade igång mig – jag omvandlade aggression till motivation”, som visade ett helt annat kroppsspråk.

Alla hade roligt. Både på och utanför planen. Publiken på Norra stå sjöng nationalsången, alla gjorde vågen och när Moldavien dessutom besegrade Stuart Baxters Finland hade Sveriges nya landslag fått precis den drömstart som alla hade – drömt om.