2012 kan bli året när den negativa trenden vände för fotbollen i Halmstad, där Halmias damer dessutom säkrade en plats i nya ettan.

För Halmstadsfotbollen behöver framgångar efter ett antal år på dekis.

Vi kan snacka antagonism och konkurrens tills Nissan blir torrlagd, men framgång föder framgång. Alla vinner på när stegen mellan klubbarna minskar eftersom spelare som kanske inte är mogna för eller inte platsar i HBK ska inte behöva flytta från stan.

Eller som Halmias tränare Peter Lindau uttryckte det:

– Hos oss får spelarna en andra chans, sa han och hoppades att även HBK löser enkel biljett tillbaka till högsta serien.

Seriens bästa fotbollslag vann serien. Det låter självklart, men är inte alltid det. Men Halmia lyckades återta kommandot i division 2-racet mot Tvååker och behålla det säsongen ut. På målskillnad.

Och det är bara att säga grattis!

En 105-årig förening med elva allsvenska säsonger och 48 år i den näst högsta serien bakom sig som dessutom just i lördags firade årsdagen av det 50 år gamla publikrekordet på Örjans vall hör naturligtvis hemma i minst division 1.

I synnerhet med den attraktiva, offensiva, osvenska fotboll som laget spelar.

– Det är den fotbollen man får med mig som tränare, konstaterade Lindau.

Jag tror ingen klagar på den. Halmia har på sin hemvävda, försvenskade ”tiqui-taqa-väg” gått på sina smällar och förluster, men Peter har aldrig någonsin tvivlat eller ens tänkt tanken på att göra avkall på sitt sätt att spela.

I stället blev nyförvärven inför året de sista pusselbitarna för att göra Peter Lindaus lagbygge komplett; Egzon Maholli, Sebastian Crona och Per Gulda.

Med spelare som Nehat Bregaj, Robin Sjögren, Adam Vencel, Adam Johansson och Bujar Mazreku oftast på bänken har bredden och konkurrensen också varit på en nivå som laget inte varit i närheten av tidigare.

– Internmatcherna har i bland faktiskt varit tuffare än vissa seriematcher, inflikade Peter, vars drag att göra om Ervin Ribic till spelmotor var genialiskt och också nyckeln till ett rakare, snabbare omställningsspel.

Jag var på Victoriavallen den där höstdagen 1997 när Halmia efter 3–2 i kvalet borta mot Nybro senast tog steget upp i division 1. Lyckan var total och den geniförklarade tränaren Lasse Jacobsson hissades.

Ett år senare var det andra tongångar. Halmia hade åkt ut direkt sedan man inte lyckats ersätta nyckelspelare som Mikael Roth och Ralf Wallin. Jacobsson fick sparken efter påtryckning från spelarna varpå 18 av dessa sedan lämnade klubben.

Det var ett förödande misstag som skulle få konsekvenser för många år framåt. Laget rasade rakt igenom tvåan och i stället för kontinuitet blev det turbulens, klubben bytte tränare varje år och hela föreningens existens sattes på spel med konkurshot och extra årsmöten.

Den här gången känns bygget betydligt stabilare – både på och vid sidan av planen – även om alla är medvetna om att klubben på sikt måste ha en fungerande ungdomssektion och ett reservlag.

Så det var ingen tillfällighet att Peter – som firade seriesegern med att åka iväg kvart i sex i går morse till en flickturnering i Höllviken(!) – fick telefonsamtal och gratulations-sms från både seriekonkurrenter, Laholm, Astrio, Snöstorp, HBK och – Henke Larsson.

Halmia är poppis även utanför de rödvita kretsarna.