Allt är inte sammanräknat än, men HBTK:s ordförande John Öhrning räknar med att publikintäkterna täcker hyran i Halmstad arena och att det kan bli ett litet, men dock ekomomiskt överskott.

Jag råkade få sällskap ut ur den magnifika arenan av HBTK-nestorn Curt Holmqvist, 93, som i högsta grad var involverad i de båda tidigare SM-arrangemangen 1964 och 2004, och som nu gick hemåt med ett leende på läpparna. Han hade bara hade gott att säga om hur efterträdarna skött det hela och bättre betyg kan de ju knappast få. Han hade också njutit av all fin pingis han fick se under SM-dagarna, men hade förstås hoppats att hans speciella skötebarn Jörgen Persson gått hela vägen.

Det var det många som hade unnat denne genomsympatiske toppidrottsman, tillsammans med kanotisten Rolf Petersson Halmstads kanske bäste individuelle idrottsutövare genom tiderna, men han hade uppenbarligen vaknat på fel sida i går. Om han över huvud taget var vaken.

Dock vore det fantastiskt om vi fick njuta av hans pingiskonster i HBTK:s mundering till hösten och jag är nästan beredd att sätta en liten slant på att han kommer att göra sitt sjunde OS i London om två och ett halvt år. Själv ler han bara när saken kommer på tal...

Hur mycket folk som fanns på plats i arenan under finaldagarna är svårt att uppskatta, men utöver den vanliga ”pingisfamiljen” – ledare, kamrater och anhöriga till spelarna – var det alldeles för få och jag begriper det inte.

Bordtennis på denna nivå är oerhört fängslande, och själv var jag alldeles matt efter J-O:s finaluppvisning, som inte var av denna världen. Man hade ju hört rapporter om att legenden inte längre var vad han varit, men han bevisade motsatsen med råge och gjorde matchen mot Pär Gerell till en av mina största idrottsupplevelser på länge. Definitivt en höjdpunkt när någon i framtiden skall summera stora händelser i Halmstad arena!

Förbundskaptenen Erik Lindh njöt förstås också – i egenskap av pingisälskare – av den waldnerska konsten, men självklart hade han hellre sett att hans landslagsspelare skulle visa sig mogna att äntligen ta över huvudrollerna. Gerell fick stryk av Waldner, Jens Lundquist blev utslagen av Fredrik Håkansson, som slutade i landslaget 2007, och Robert Svensson försvann också mot Waldner. Och så vidare.

Någon hade räknat ut att medelåldern på kvartsfinalisterna var 33 år, att jämföra med 22 år 1985. Vad är det som händer? Borde det inte vara ungdomarna som dominerar i en sport där snabba fötter och dito reaktioner är så viktiga?

Svaren fann man kanske i HBTK:s ordinarie hall, där U 20-klassen avgjordes. Där bjöds på fantastiska matcher med de mest otroliga bolldueller, pang på rödbetan hela tiden, bara ett läge gällde. Men ingen variation. När ungtupparna sedan ställs mot ”gamla gubbar” som Waldner och Persson blir det ett helt annat spel och det var fascinerande att se ett löfte som Johan Sondell så totalt utmanövreras av Persson i lördags. Söderhamnaren fick 22 bollar på fyra set.

Bland annat därför hoppas jag Persson väljer HBTK så att jättelöftet Alexander Franzén får bästa möjliga skolning på sin utstakade väg mot toppen.