Då hette spelarna Mikael -och Stefan Kjellström, Håkan ”Brock” Berggren, Kristian Wrethander, Joseph ”Våfflan” Wolff, Kristian Johansson, Henrik ”HP” Johansson, Patrik ”Patte” Enggren, Richard Engberg och Jacek Kresakowski ((vi hade en snabbtangent innan hans namn försvenskades från Krzeczsakowski).

Det var söner från bygden med några utsocknes förstärkningar - baserat på de svenska juniormästarna från 1989 och 1994.

Året därpå upprepades bragden med Johan Östman som tung förstärkning. Trots att Kjellström d. ä. och Kresakowski då hade flyttat till proffslivet på kontinenten, Mike till Tyskland och Jacek till Grekland.

Sedan dess har det blivit ytterligare fyra SM-guld, 2000, 2001, 2005 och det senaste (jag skriver inte det sista) 2006.

Men tiderna förändras.

När Hylte Volley i söndags fick respass i SM-kvartsfinalen mot Örkelljunga var blott en av startspelarna, liberon Eric Svärd från de egna leden. Övriga, Daniel Jacobsson, Victor Bengtsson och Peter Nilsson var inte ens nära ett inhopp.

Medan fyra i den tilltänkta ordinarie uppställningen, Ryan Ammerman, Taylor Wilson, Matt Ceran och Sean Jones (låt vara att de två sistnämnda var skadade) var transatlanter.

Målsättningen och strävan att varje år fightas om SM-guldet har haft ett högt pris, långsiktigheten och kontinuiteten.

Det blir så i ett litet elitlag i en liten ort vars resurser att behålla stjärnorna försämras med brist på sponsorer och inte minst – jobb vid sidan av volleybollen.

Och därför tvingas ordföranden och eldsjälen Leif Nilsson och övriga Hylte-ledningen numera bygga ett nytt lag till varje säsong. Med punktinsatser och satsningar för stunden som senast när bottenlaget Hylte Volley anno hösten 2009 förvandlades till topplaget Hylte Volley anno våren 2010 genom ett antal tillfälliga förstärkningar.

Det håller förstås inte i längden. Även om det finns undantag som Clemens Rubensson, Tommy Andersson och inte minst storstjärnan Marcus Nilsson har råvarorna till talangfabriken från bruksorten minskat på senare år.

– Urvalet har minskat. Och dessutom har gapet mellan junior- till seniorspel ökat betydligt, förklarade Leif när vi pratades vid och avsåg att Hylte så sent som 2007 vann JSM.

Ändå är Hylte Volley tillsammans med Sollentuna de enda klubbarna i svensk volleyboll som har både ett herrlag och ett damlag i högsta serien.

Det är strongt. Imponerande. Att med, förhållandevis, väldigt små resurser år efter år skapa ett lag som ska slåss om de ädlaste medaljerna. Men samtidigt, inbillar jag mig, tärande på de ansvariga att tvingas göra det år efter år. Med samma små resurser.

Det är där som föreningen står i dag, vid ett vägskäl när epoken Kristian Wrethander efter 18 år samtidigt är över.

Och därför måste Hylte Volley nu vara berett att ta ett eller två mellanår utan SM-guldambition för att hinna bygga upp stommen till ett nytt lag med de talanger som faktiskt väntar på sin chans.

Jag vet att det är svårt att sänka ambitionen för en förening som vunnit sex SM-guld, spelat ännu fler SM-finaler och abonnerat på slutspelsplats i nästan två decennium.

Men vad är alternativet? Risken är annars uppenbar att talangerna som väntar på sin chans då också flyr klubben.

– Det finns så mycket potential i laget bland de unga killarna. Men då måste vi också våga spela med dom och kanske acceptera några mellanår och säga att om tre år ska vi vara med och slåss om SM-guldet igen. Allt annat innan det skulle vara en bonus, medgav Leif och inflikade:

– Det var faktiskt lite så när vi gick upp i Elitserien.

I dag är det damlaget som är i den situationen med ett lag baserat till största delen på lokala tjejer. Det är nog dit som herrlaget också måste återvända för att även i framtiden kunna fortsätta gräva guld, få trycka upp egna guldlöpsedlar och inte minst – locka tillbak publiken.