Då översköljs man förstås med tv-sändningar från alla möjliga kanaler.

Not.

I stället är det en närmast surrealistisk upplevelse att kring lunchtid se hushållsdrottningen Martha Stewart baka kakor eller tvingas genomlida socialporr när familjer offentligt slits isär inför studiopublik, samtidigt som man vet att OS faktiskt pågår just där och då.

Utan att det sänds en enda minut.

Men jag kan inte påstå att jag är förvånad. Bara lätt frustrerad.

Jag kommer ihåg OS i Peking för 1,5 år sedan. Lagom till att vi framåt tretiden på natten kom tillbaka till mediabyn mötte vi våra amerikanska tv-kollegor på NBC på väg till jobbet.

För medan man i Sverige låter tv-tittarna anpassa sig efter evenemangen med nattsändningar, så låter man här i USA evenemangen anpassas efter tv-tittarna.

Det vill säga, OS sänds på bästa sändningstid. Oavsett om det just då pågår eller inte.

Det är tv som styr och finansierar olympiska spel med astronomiska belopp för sändningsrättigheterna.

Därför fick arrangörslandet Kina och resten av världen också vackert anpassa sig så att de i USA mest populära evenemangen fick primetime, bästa sändningstid. I USA. Simprogrammet kastades om med finalpass på förmiddagarna och försöken på kvällarna.

Allt för att amerikanerna skulle få se Michael Phelps simma live.

Och det som sedan inte var lika hett producerades ändå så att de amerikanska tv-tittarna skulle få känslan av att ett halvt dygn gamla händelser skedde just där och då i direktsändning.

Det är samma sak i Vancouver. Trots att tidsskillnaden här på den amerikanska västkusten är – noll.

Det som inte har amerikansk anknytning berörs knappt så vill man se skidskytte eller längdskidåkning får man vackert ge sig till tåls till klockan ett på natten. Trots att tävlingen har avgjorts 12–14 timmar tidigare.

Och glöm – som i Sverige – de fullständiga resultatredovisningarna. Här presenteras de tre medaljörerna. Samt de amerikanska deltagarna. That’s it. Punkt slut.

Sann amerikansk patriotism och inskränkhet, folks!

Samtidigt som jag från 17:e våningen på hotellet Luxor, byggt som en pyramid(!), blickar ut över nöjesgatornas moder, The Strip och neonljusen i Las Vegas säkrar Niklas Edin på tv:n en semifinalplats för Sveriges unga herrlag i curling.

Det är en av många positiva överraskningar när vi nu närmar oss finalen av de 26:e olympiska vinterspelen.

Jag kommer där, för svenskt vidkommande, också att minnas Charlotte Kallas uppvisning på damernas millopp på skidor, Björn Ferrys sensationella OS-guld i skidskyttet, Marcus Hellners grymma guldspurt i skiathon, herrarnas välförtjänta stafettguld samt Kallas och Anna Haags sprintstafettsilver.

Men minst lika mycket Anna Haags fenomenala silverspurt i damernas skiathlon när hon flera gånger var avhängd, Johan Olssons sisu att med mjölksyran sprutande ur öronen ändå bärga ett brons i ett lopp som han själv satt sin prägel på och – Anja Pärsons heroiska brons i kombinationen knappt ett dygn efter hennes livs värsta krasch.

Dessvärre kommer på näthinnan också att finnas kvar den georgiske rodelåkaren Nodar Kumaritashvilis tragiska dödskrasch och arrangörernas förvånansvärt många misstag.

Likaså Tre Kronors misslyckande i ishockeyn, där upphaussade och överbetalda NHL-stjärnor svek när de väl gällde redan i kvarten mot Slovakien, Emil Jönssons släta figur i längdsprinten samt Helena Jonsson och Anna-Carin Olofsson-Zidek som aldrig pallade trycket. Medan jag vid det här laget har lärt mig att svenska freestyle- och skicrossåkare är väldigt mycket snack och lite verkstad.

Något nytt 2006 blev det som väntat inte. Men resultatet så här långt är ändå godkänt. Även om de som på fullt allvar trodde (hoppades?) att vi skulle besegra Norge i medaljligan har fått lusekoftan uppstoppad någonstans.

Det är kanske hårt att erkänna det gott folk, men i vinter-OS är vårt västra grannland en stormakt.

Och faktiskt – genom tiderna den största av dem alla.