Första grenen, backhoppning och kvalet i 90-metersbacken uppe i Whistler, är kanske inte något man direkt barrikaderar sig framför tv:n för.

Men sedan! Efter nattens invigning i Vancouver kör det igång direkt. Damernas skidskyttesprint, 7,5 kilometer i morgon kväll, de alpina damernas superkombination ett dygn senare och damernas 10 kilometer fri stil på måndag.

Där kan Helena Jonsson och/eller Anna-Carin Olofsson-Zidek, Anja Pärson och Charlotte Kalla ha gett Sverige en flygande start på OS 2010.

Eller inte...

För mycket handlar om inledningen, att få en bra start. Då minskar pressen på favoriterna, samtidigt som den lyfter resten av gänget.

Så var det inte 1998 i Nagano och 2002 i Salt Lake City. Första medaljen dröjde, men så blev det heller inga guld. ”Bara” två silver och ett brons respektive två silver och fyra brons.

Men så var det 1994 i Lillehammer och 2006 i Turin. Medaljer redan under de inledande dagarna. Och två guld samt ett silver i Norge innan medaljregnet i Italien, sju guld(!), två silver och fem brons.

Då hade alltså Sverige inte lyckats erövra ett ynka OS-guld sedan Peter ”Foppa” Forsbergs klassiska straff mot Kanada i hockeyfinalen tre OS och tolv år tidigare.

Medan vårt västra grannland Norge hade kört över oss, kört, hoppat och åkt ifrån oss och fullständigt mulat oss med (guld)medaljer.

Men där, i Turin, var det plötsligt ”vi” som var störst igen, 14 medaljer varav sju som gav Sverige en sjätteplats i medaljligan, samtidigt som Norge med två guld, åtta silver, nio brons och en 13:e plats gjorde sitt sämsta vinter-OS genom tiderna.

Så räkna med revanschsugna norrmän.

Och inte lika många svenska OS-guld.

Jag är ändå förhoppningsfull om att det till och med kan bli fler medaljer än för fyra år sedan.

Känslan är ändå att jag nästan är lite försiktig när jag ritar ner fyra guld, åtta silver och fyra brons.

Det kan bli mer. Men också betydligt färre.

Några kommer att överraska. Men fler kommer att misslyckas, svika.

Så lyder den oskrivna OS-lagen.

För det finns en gren som ingen, oavsett dos, kan träna sig till – förmågan att vara bäst när det gäller.

Sverige har så här långt i vinter radat upp segrar och lagt pallplatser på hög i skidskytte, längdskidor, sprint, stafett och alpint.

Det har nästan sett för bra ut.

Vi har fått nya medaljhopp i Anna Haag, Ida Ingemarsdotter, Daniel Rickardsson, Jesper Modin, lag Niklas Edin, damernas längdstafettlag, Hanna Falk och Anna Holmlund – de två sistnämnda som knappt någon visste vem det var före säsongen, men som tyvärr på slutet har haft skadeproblem.

Och nygamla i Helena Jonsson, Anna-Carin Olofsson-Zidek, damernas skidskyttestafett, Emil Jönsson, Anja Pärson, Charlotte Kalla, Marcus Hellner, lag Anette Norberg, Tre Kronor, Damkronorna, sprintstafettlagen på skidor, Jesper Björnlund, Johan Olsson och André Myhrer.

Men alla tidigare segrar under säsongen är ingenting värda från dag 1 i Vancouver. Förutom vetskapen av att veta vad man kan, förstås. För annars handlar det om andra förutsättningar, andra krav, andra förväntningar, annan press.

Det är då som axen, vinnarskallarna, skiljs från vetet. Det är då sådana som Anja Pärson kliver fram – hon som hade ett misslyckat 2009, en usel start på den här säsongen och av belackarna betraktades som slut. Tills hon lagom till OS har börjat varva upp.

En millimeters felvridning på gevärets sikte kan vara skillnaden mellan guld eller misslyckande för Jonsson och Olofsson-Zidek. Och klister i stället för ruggat kan vara skillnaden mellan guld eller fiasko i längdskidspåren. Fråga Johan Olsson.

Men visst ska väl ändå Helena Jonsson och Anna-Carin Olofsson fixa en eller annan guldmedalj på alla sina chanser. Vem ska kunna slå Emil Jönsson i sprinten? Står sedan bara Charlotte Kalla på benen har hon sin gyllene chans i 10 km fri stil.

Och då har vi ändå kvar ett gäng guldess i OS-ärmen.

Nä, känslan är det blir många nagelbitande nattinéer de kommande veckorna.