Kvällen innan hade Lasse Jacobsson, Michael Svensson och resten av ledarstaben i Halmstads BK sett hur Joe Labero på Edderkoppens teater i Oslo både hade promenerat rakt igenom sin medhjälpare, i origamin trollat bort och fram en annan ur en minimal papplåda, tagit fram kort ur tomma intet och fascinerats av magikerns trick.

Några slika magiska konster fick de 602 åskådarna, varav fem tappra HBK-supportrar, dock inte se i lördags på det snabba konstgräset i Telenor arena i Oslo mot Stabaek.

Visserligen försvann den spelskicklige Veigar Pall Gunnarsson när han trollade bort sig själv med sitt andra gula kort redan sex minuter efter paus.

Visserligen lyckades Christian Järdler med att konststycket att få en straff emot sig när han själv hade bollen...!

Och visserligen hade Joe Sise i vanlig ordning en magisk förmåga att vinna ”omöjliga” bollar.

Men det var klassiskt taktiskt hantverk som tog HBK tillbaka in i matchen efter att till en början ha stått och beundrat positionsskiftande norrmän och blixtsnabba kombinationer. Då gick det undan, ”meep-meep” a la Roadrunner, typ.

– Vi hade för stort glapp mellan backlinje och balansspelarna på mitten, där Stabaek hittade ytor att komma rättvända, analyserade Lasse Jacobsson som rättade till det i pausen.

För alla besked är bra. Även de dåliga eftersom det tydliggör vad som är 1) käpprätt åt skogen, 2) bara behöver rättas till och 3) är rätt och kan byggas vidare på.

Och här fick Lasse alla former.

Laget blir alltför sårbart mot väggspel, överlappningar och spelvändningar när press-spelet inte är distinkt nog och HBK-arna kommer på mellanhand. Fler spelare måste också följa med upp i anfallen för att inte Joe Sise och Emir Kujovic ska bli utelämnade på topp, samtidigt som kanterna kan utnyttjas ännu bättre.

Men återigen gjorde HBK två mål, dessutom av de offensiva spelarna. Det blir riktigt farligt när kanterna utnyttjas och visst märks det att laget blir alltmer bekvämt i att hålla i bollen och söka spelalternativ via mittfältet i stället för att slå den långa (chans)bollen för tidiigt.

Och därför känns defensiven i nuläget som ett större frågetecken än offensiven.

Men Niclas Johnsson kom ändå ifrån debuten från start med godkänt betyg. Visst gick han bort sig en del bakåt, men samspelet med Emil Salomonsson på högerkanten och intentionerna att våga spela sig upp lovar gott.

Jag gillar också hur målvakten Robin Malmqvist i nio fall av tio försökte sätta igång bollen med utkast i stället för meningslösa utsparkar.

Så med alla pjäser på plats så småningom behöver inte alls ett spännande HBK anno 2010 bara bli en illusion.

Vilka spelkort som Erik Hamrén och Lars-Åke Lagrell hade blandat in i given i lottningen till EM-slutspelet i Polen/Ukraina 2012 låter jag vara osagt.

Men det var Ukrainas storstjärna Andryi Shevchenko som i Kulturhuset i Warszawa drog tolfterankade Sverige till grupp E ihop med Finland, Ungern, Moldavien och San Marino när ”vi” exempelvis fortfarande kunde hamna med Island, Cypern och Norge (och senare Portugal) i grupp H eller Bulgarien, Wales och Montenegro (och England) i grupp G.

Och det var hans landsman Oleg Blochin som drog Holland som sista lag till grupp E när Kroatien, England, Portuga och Spanien fortfarande låg kvar i skålen.

”Drömlottning” vill vissa kalla EM-kvalet, vilket ger mig obehagliga vibbar.

Visst kunde det ha varit värre än lag rankade 3, 22, 32, 43 och 53 i Europa. Mycket värre. Men låt oss inte glömma att blågult med eller utan Zlatan är inne i ett generationsskifte där Hamrén har lång väg kvar innan alla bitar är på plats. I synnerhet som han tvingades prioritera Rosenborgs styrketräning i Marbella före blågul EM-kvallottning som han följde via – sms!

Glöm inte heller att Holland krossade allt motstånd i VM-kvalet och kan ha ett nytt storslag på gång, där tidigare 0–0-matcherna naturligtvis bara är – historia.

Eller att blågult hade fullt jobb med Ungern i det gångna VM-kvalet och att den forne HBK-tränaren Stuart Baxter mycket väl kan bli den förste förbundskaptenen som leder Finland till den första segern mot Sverige i en tävlingsmatch. För kapaciteten finns där.

Och så Telenor arena till slut. Tänk att mitt i februari med en halv meter snö utanför kunna sitta i en varm arena med plats för 15 000 sittande åskådare och se fotboll på konstgräsplan så nära riktigt gräs man bara kan komma.

Här behöver man inte bekymra sig om tidiga seriestarter.

Det behöver man i Sverige. Om en månad lär det vara allsvensk premiär. F-n tro’t.