Det var en gång en klubb som med små resurser skapade stora framgångar. Under devisen ”köpa billigt – sälja dyrt” förädlades talanger, ofta från närområdet, till nationella och internationella stjärnor. Lugn och trygghet rådde i allsvenskans egen ”Bullerbyn” där den legendariske ordföranden Stig Nilsson styrde. Ekonomin var stabil och riskbolag eller andra former av bolagsbildningar fanns inte i ord- förrådet och begäran om kommunalt stöd, förutom den eviga arenafrågan, var det aldrig tal om.

Halmstads BK var ett föredöme, såväl sportsligt som ekonomiskt, för hela Fotbollssverige. Unik.

Men en dag hann tiden ifatt HBK. Och sprang förbi.

Kvar stod en förening, sedermera degraderad efter 19 raka säsonger i allsvenskan, med raserad ekonomi efter mångmiljonförluster år efter år. Dels på grund av felaktiga beslut eller inga beslut alls, dels uteblivna intäkter för spelarförsäljningar.

I dag pågår för fullt renoveringsarbetet och ombyggnaden, såväl sportsligt som ekonomiskt, av samma klubb. En extreme makeover i upptappat stålbad av nygammal HBK-modell, där den nya ledningen är på helt rätt väg. Och plötsligt håller HBK på att bli en klubb i tiden som alla andra. Det vill säga med ett riskkapitalbolag, okej då, privat aktiebolag, som så sent som för en månad sedan hottades upp rejält för andelsägarna när räntan och del av omsättningstillväxten de kommande fem åren kompletterades med del av vinsten vid varje spelarförsäljning.

Och som till slut, liksom många andra föreningar, också fick gå till kommunen och skrapa med foten och be om ekonomiskt stöd.

Fem miljoner, enligt HIF-modellen, som räntefritt ska betalas tillbaka den dag som HBK kan göra det. Annars hade kommunallagen, att inte gynna en enskild förening, satt stopp. Jag vet att jag den gången 2003 kallade HIF för ekonomisk dopning. Men då handlade det om 27 miljoner(!). Sedan dess har i stort sett varje klubb också satt i system att på olika sätt kringgå reglerna kring elitlicensen med lån som inte är lån och skulder som inte är skulder.

Kanske lärde sig kommunen ändå något av Halmstad Hammers tragiska konkurs 2005. Trots vädjan om en halv miljon i lån i väntan på intäkter som var på väg tittade man på när klubben gick i konkurs för en ”spottstyver” i jämförelse med andra klubbars mångmiljonskulder. Med sin kallsinnighet offrade man inte heller enbart en hel förening – man tillintetgjorde dessutom möjligheten att få tillbaka sina egna fordringar. Och därmed var alla förlorare.

Men stödet är unikt och kontroversiellt och kommer naturligtvis att dela Halmstad i två läger. Och frågan är förstås vad kommunledningen svarar nästa gång om Drott, Hammers, Halmia, Frigymnasterna, Konståkningsklubben eller någon annan står där?

Oavsett vilket, för första gången har kommunen visat att man vill ha elitidrott i Halmstad och man gör det genom en uppgörelse över blockgränserna.