Roy och Bodil Ljungbergs son från Vittsjö hade det förutom Karl Fredrik.

Men när svensk fotbolls egen Greta Garbo nu har beslutat sig för att avsluta fotbollskarriären ska han bli ihågkommen som en av de största svenska spelarna någonsin.

Jag kan inte påstå att jag är förvånad utan snarare överraskad att det har tagit sådan tid.

Men till slut kom tiden i fatt den 35-årige hallänningen.

Kanske att han skulle ha avslutat den där karriären redan efter den misslyckade West Ham-sejouren. Men Fredrik ville få ut något mer av fotbollen på slutet, det som han i intervjun här intill kallar livsupplevelse. Först i USA – sedan i Japan.

Samtidigt ville han bevisa att han fortfarande kunde, för var det något som präglade Ljungberg så var det viljan, envisheten, målmedvetenheten och vinnarskallen.

Det var den som visade sig när han som femårig knatte ställde kravet:

– Ska vi flytta från Vittsjö ska vi flytta till en stad med en riktig fotbollsklubb!

Jodå, det är sant intygade Fredrik.

Och det var den som gjorde att tränaren Mats Jingblad när han ringde hem en eftermiddag och sökte Fredrik fick beskedet av mamma Bodil:

– Han ligger och sover.

Det var så han laddade inför att sitta på bänken. I B-laget!

– Då förstod jag att han skulle bli något riktigt stort, har Mats berättat för mig.

1994 hade Fredrik heller inte bestämt sig om det skulle bli fotboll i HBK eller handboll med Drott. Men det sägs att när han placerades på en kant i stället för som spelmotor – då bestämde han sig för fotbollen och samma år gjorde han allsvensk debut mot AIK.

18 år senare är det alltså över.

Men ingen kunde väl ana att när Ljungberg den 24 december i fjol borta mot Cerezo Osaka haltade av planen redan efter 19 minuter med ljumskproblem så var det hans sista match. Det var inget värdigt slut på en fotbollssaga.

Inte för en spelare som var de stora matchernas man. Som gjorde 75 landskamper fram till avskedet 2008, vann SM-guld med HBK, Guldbollen två gånger och under nio år vann allt med Arsenal förutom Champions League och Uefacupen.

Och inte för en spelare som för alltid spelade sig in i Arsenal-supportrarnas hjärtan där han blev inröstad i tidernas startelva, fick unga som gamla att färga håret rött under storhetstiden i början av 2000-talet och gjorde att hela Highbury gungade med i:

”We love you Freddie, because you’ve got red hair”.

När han sedermera rakade skallen ändrade fansen det till: ”We love you Freddie, because you’ve got no hair”.

Jag kommer ihåg när jag träffade Fredrik i London 2007 och frågade honom hur han å ena sidan är skygg och egentligen inte gillar uppmärksamheten, men å andra sidan kör Ferrari, fläker ut sig i stora reklamkampanjer och har kläder och frisyrer som sticker ut.

– Alla har rätt till sin åsikt, men jag klär mig inte för någon annan människa än mig själv. Jag menar, jag vill inte behöva anpassa mig i mitt sätt att vara bara för jag är känd, svarade han då.

Och det är så han alltid har varit när han gått sina egna vägar och där den oerhört starka privata integriteten också har gjort att han genom åren har skapat rykten och myter kring sin personlighet.

Nu kanske det blir aningen lugnare, även om han för alltid kommer att ihågkommas för den totala respektlösheten som 18-åring i mötet med Parmas storstjärna Hristo Stoijkov, SM-guldet med HBK, brytningen mot Darren Anderton mot England på Råsunda, lobben i Premier League-debuten mot Man United, det klassiska målet mot Chelsea i FA-cupen och 1–0-nicken i den 89:e minuten för Sverige mot Paraguay i VM 2006.

Hade Fredrik fullföljt planerna om en avslutning i HBK, där han skulle ha spelat gratis, hade folk krävt att en staty skulle resas eller att en ny arena – som aldrig tycks bli färdig – skulle uppkallas efter honom. Men Ljungberg sträckte i går ändå ut en hand och sa sig vara villig att hjälpa klubben framöver på något sätt, trots att han efter mötet för ett halvår sedan inte hade hört mer.

Ta den, HBK! Ta den!