Det här är sagan om pojken som pappa Wellesley tog till en läkare när han var liten, orolig över att han hade så mycket ”spring i benen”.

”Låt honom springa. Han behöver ha det för att springa av sig energin”, sa doktorn.

Och sprang gjorde han!

Snabbt, snabbare, snabbast.

Eller kanske det numera heter snabb, snabbare, Usain St Leo Bolt...!

För den snart 26-årige jamaicanen har förändrat idrottsvärlden och friidrotten precis som Jesse Owens en gång gjorde det både i sprint och längd där hans 8,13 i OS i Berlin 1936 hade räckt till brons i år(!), som Bob Beamons overkliga 8,90 i längd i Mexiko 1968 och som Dick Fosbury för hans sätt att revolutionera höjdhoppstekniken.

Men Bolt har dessutom gjort det omöjliga inte bara möjligt utan – enkelt.

Klockan var 21.55 svensk tid när nästa kapitel i sannsagan skulle skrivas. 19 sekunder och 32 hundradelar senare blev det ”Lightning Bolt”-posen och ärevarv med landsmännen Yohan Blake och Warren Weir i en jamaicansk trippel på 200 meter!

Wellesleys och Jennifers son och Sadeekis och Sherines brorsa från lilla Sherwood Content var historisk. Igen.

Ingen hade tidigare lyckats försvara OS-guldet på 200 meter. Inte ens Michael Johnson vars världsrekord på 19,32 1996 då betraktades som oslagbart.

Nu tangerade Bolt ”bara” den tiden, vilket säger allt om vilka närmast utomjordiska förväntningar vi numera har på den mannen.

Egentligen var det cricket och fotboll som den unge Bolt sysslade med tills en av idrottslärarna på William Knibb Memorial High School ansåg att han kanske borde satsa på friidrott och löpning i stället.

Sagt och gjort. 2001 vann han sin första medalj – silver på 200 meter i de nationella skolmästerskapen.

Ett år senare blev han, 15 år gammal och 1,95 lång, den yngste genom tiderna att vinna JVM-guld när han sprang hem 200 meter hemma i Kingston på Jamaica. Han hade varit så nervös att springa inför hemmapubliken att han före starten först hade tagit på sig skorna på fel fot.

I dag innehar han världsrekorden både på 100 och 200 meter – det ena slaget när den ena skon inte var knuten!

Och när jag i Fågelboet i Peking 2008 såg Bolt sätta sitt världsrekord på 100 meter med 9,69 – som han året senare putsade till 9,58 – hade han slutat springa de sista tio metrarna och laddat upp med att strunta i frukosten, sova till elva, käka några chicken nuggets, sova tre timmar och sedan äta några nuggets!

För sån är han. Ett naturbarn. En bohem, artist, showman och atleternas atlet i ett som alltid går sina egna vägar, men som trots sina osannolika framgångar har behållit både lekfullheten och ödmjukheten.

Där andra sluter sig öppnar han sig, bjuder på sig själv.

”The most naturally gifted athlete the world has ever seen” beskriver han sig själv på twitter (med hashtagen @usainbolt).

Nästan 1 200 000 personer världen över följer honom där varje dag.

Själv följer han 65 stycken, däribland Richard Branson, Pierce Morgan, Rihanna, Fernando Alonso, Cristiano Ronaldo, Wayne Rooney, Novak Djokovic och – håll i er nu, norrmannen John Carew!

Men den dagen som Bolt bestämmer sig kommer han att bli först att springa under 9,50 på 100 meter och 19 sekunder på 200 meter. Kanske också den ende.

Eller som han skriver i sin biografi ”Usain Bolt: 9,58”:

”Jag skulle kunna springa ännu snabbare, göra galna tider, om jag hade tränat rätt, ätit rätt, gått på gym och gått in för det till 100 procent. Men jag är inte sån utan vill kunna umgås med mina vänner när jag vill, äta vad jag vill och göra vad jag känner för”.