Tappat OS-guld de sista 200 meterna i kanotens K2 1 000 meter. En skadad hov som gjorde att världsettan Rolf-Göran Bengtsson inte ens fick rida om OS-guldet i hästhoppning. Henna Johansson borta från medaljstriden i brottning...

Vi hade precis intecknat onsdagen den 8 augusti som en av de mörkaste svenskdagarna under OS i London.

Då, lik en Fågel Fenix, steg ett kritiserat, ifrågasatt och vingklippt svenskt handbollslandslag och gav ljus – inte bara över svensk handboll utan över hela den svenska OS-byn.

Det var en bragd som på den gamla goda tiden när Bengan Boys var en stormakt inom handbollen med vinnarskallar som Ola Lindgren, Staffan Olsson, Stefan Lövgren och Magnus Wislander i laget. Nu fanns de tre förstnämnda nere på bänken och ”Slangen” bakom mig som radions expertkommentator.

Men känslan och förmågan att fightas ända in i kaklet och vinna de jämna matcherna – den var plötsligt tillbaka hos Sverige mot europamästarna och vice världsmästarna Danmark. Och med samma betongförsvar och målvaktsvägg à la Sjöstrand mot Ungern så luktar det här faktiskt – OS-final!

Annars hade vi svenskar på förmiddagen där på läktaren i Eton Dorney i 800 meter drömt om OS-guld och en fortsättning på sagan om kanotisterna Marcus Oscarsson och Henrik Nilsson som 2004 i Aten vann K2 1 000 meter och nu hade gjort comeback för att åtta år senare återta tronen.

Sedan slog den till – mjölksyran. Obarmhärtigt. Svenskarna sjönk som en sten genom fältet.

Förstaplatsen blev en andra som blev en tredje som blev en fjärde som slutade med – en sån där förbannat trist icke-placering, femma.

I en annan del av London, det pittoreska Greenwich, kom Sveriges stora guldhopp i hästhoppning, världsettan Rolf-Göran Bengtsson och Casall inte ens till start.

Det var ett litet sår ovanför hoven på vänster framben på den 13-årige hingsten som spolierade chanserna att förädla OS-silvret i Peking 2008 till guld.

Så snacka om antiklimax den här onsdagen när gulden blev till vatten och – sand.

Men Marcus och Henrik gick för guld och det ska de ha heder av. Även om det bara höll i 4/5 av loppet.

Heder också åt Rolf-Göran Bengtsson att se till sin fyrbenta troslagares bästa i stället för att försöka förverkliga sin OS-dröm om ett guld när han ändå hade tillåtelse att rida. Jag är inte säker på att alla hans kollegor hade tagit samma beslut.

– Vi har förberett oss hela säsongen för att vara som bäst i dag. Det är bittert här i dag, sa Rolf-Göran efteråt.

Kanske att han skulle ha funderat en extra gång när han erbjöds att gå i spetsen för den svenska OS-truppen för inte heller han kunde undkomma den svenska fanbärarförbannelsen.

Inte sedan 1972 i München när Jan Jönsson tog brons i fälttävlan har en svensk fanbärare lyckats i OS.

Slumpen? Tja, välj själva:

Agneta Andersson tog medalj i tre av sina fyra OS, men inte 1988 i Seoul när hon var – fanbärare.

Lars Frölander tog OS-medaljer 1992, 1996 och 2000. Men efter att ha burit fanan i Aten 2004 var det kört.

Anna Olsson gjorde detsamma i kanot, medalj i tre av fyra OS, men inte 2000 när hon gick i spetsen för den svenska OS-truppen.

Stefan Edberg tog dubbla OS-brons 1988. 1992 var han fanbärare och – tja...

Och Jan-Ove Waldner tog sig vidare från alla gruppspel i singel förutom ett, 1996 i Atlanta när han – just det, bara på en blågul fana.

Så vem vågar bära den svenska OS-fanan i Rio 2016?

Mitt förslag är Alhaji Jeng – då riskerar man i alla fall inte att bränna någon potentiell OS-medaljör. 1970 hoppade Kjell Isaksson 5.37 med en vanlig stav – i går klarade Jeng inte ens ingångshöjden på 5.35.

Men. Slutet gott – allting gott. Tack vare handbollslandslaget.