Det var ju som upplagt för ännu en OS-medalj i Greenwich i södra London där tiden är noll och meridianen ingen alls. Speciellt efter Fredrik Lööfs och Max Salminens starbåtsguld i söndags och Lisa Nordéns nio-tusendelar-från-guld-silver i lördags.

Den charmiga, men exklusiva stadsdelen söder om Themsen, badade inbjudande i solsken och nere i hamnens torrdocka låg klipperfartyget Cutty Sark – som man själv stolt i unga år byggde ihop som plastmodell – ståtlig med sina 86 meter och 46 meter höga master som började att segla för Brittiska ostindiska kompaniet mellan London och Kina redan 1870.

På puben Ye Old Rose Crown serverades det traditionell fish & chips och runt om i den pittoreska stan satt folk på uteserveringarna – förväntansfulla inför lagtävlingen i hästhoppning som snart skulle fylla de väldiga läktarna inne i Greenwich Park.

Och visst blev det svensk medalj!

Eller till och med medaljer.

Men inte i Greenwich utan återigen några timmars färd västerut till badorten Weymouth när Rasmus Myrgren, en 33-årig göteborgare, i sin laser besegrade både vindar, vågor och ilskna kroater i medaljracet, där fyran Tonci Stipanovic patetiskt protesterade både mot sättet att segla och böjda master.

Och i den väldiga ExCel Arena, där Jörgen Persson i en av de andra hallarna i fredags tog farväl av OS och nu Johan Eurén brottade sig till bronset i 120-kilosklassen mot vitryssen Ioseb Tjugosjvili.

Trots att den 27-årige göteborgaren bara hade varit några tveksamma domslut mot esten Heiki Nabi och en lottdragning från OS-final.

Så jag kan tänka mig hur Eurén kände han sig inombords när han i stället för besvikelsen över den missade finalplatsen lyckades fokusera på bronset. Och Myrgren när de nya protesterna avslogs efter att han i OS i Quindao 2008 var så besviken över sin missade medalj att han inte rörde en laserbåt på ett och ett halvt år.

Då visste han att nästa chans inte skulle komma förrän om fyra år.

Henrik von Eckermanns behöver inte vänta lika länge på sin chans att revanschera sig i hästhoppningen utan till – i morgon när han som sista man tog sig till den individuella finalen.

Efter fyra rivningar på de sex sista hindren och totalt 16 fel med sin Allerdings spolierade han som tredje man Sveriges alla medaljförhoppningar i lagfinalen.

Sverige låg efter söndagens kval delad tvåa ihop med Storbritannien, Holland och Schweiz med Saudiarabien som ledare.

Men efter Jens Fredricsons och en skadad Lisen Bratt Fredricsons fyra respektive tolv fel krävdes mer eller mindre felfri ritt av både von Eckermann och Rolf-Göran Bengtsson.

Så blev det inte. Inte ens världsettan Bengtsson på Casall klarade pressen utan fick med sig två rivningar och åtta fel. I stället vann Storbritannien efter omhoppning mot Holland.

Men OS är tack och lov inte EM för då hade Rolf Görans medaljchanser varit väldigt små och Henrik von Eckermanns och Jens Fredricsons helt rökta eftersom man i europamästerskapen tar med sig poängen.

Här börjar man om från noll.

Så hoppet lever i dubbel bemärkelse för fjolårets bragdmedaljör att få ansluta sig till det fina sällskapet av svenska OS-medaljörer i London 2012 som nu faktiskt är u ppe i sex.

Så varför bryta den nya svenska traditionen – en OS-medalj om dagen. Minst.