Sista hindret. Sista och tolfte hindret på en lång fälttävlan som började med dressyr i söndags, fortsatte med terrängritt i måndags och avslutades med hoppningen i går.

Sara Algotsson Ostholt på det elvaåriga stoet Wega hade precis passerat det, bommen låg kvar trots en lätt touch med framhovarna och Sveriges första OS-guld sedan Carolina Klüft i damernas sjukamp i Aten 2004 var hemma.

Då, just då, bestämde sig bomj-veln för att ramla ner.

Blåsa Sverige på guldet.

Och ”ge” det till Michael Jung på sin Sam, trots att han redan hade säkrat ett till sitt Tyskland i lagtävlingen.

Om man hade kunnat stoppa tiden och vrida klockan tillbaka borde det vara just här, i Greenwich Park, med Royal Greenwich Observatory som närmaste granne, varifrån det som tidigare hette GMT men numera UTC, universaltiden och all världens klockor utgår.

Men icke.

Bommen lättade, föll tillbaka, men rullade sedan så där retfullt ur bomhållaren och ner på marken inför de drygt 23 000 åskådarna.

Och guldet blev det – silver.

Jag såg inte det på plats.

Men jag såg det från en annan historisk plats, över en lokalt tappad Shropshire Bitter inne på The Raven Hotel i lilla pittoreska Much Wenlock tre timmars tågresa från London.

Det var här som Baron Pierre de Coubertin 1890 åt middag – inbjuden av läkaren William Penny Brooks för att besöka stadens egna olympiska spel som hade startat ute på Linden Field 40 år tidigare.

Och det var här som Coubertin bestämde sig för att göra OS till en universell angelägenhet. Men det är en helt annan historia för en senare tidning.

För när bommen föll, följt av ett rungande ”NEEEJ!!!”, lämnade kocken kastrullerna, tittade förvånad ut i lokalen över det oväntade oväsendet mitt på blanka eftermiddagen och mötte en silvermedalj med guldkant.

Extra surt var det förstås eftersom medaljen i lag några timmar tidigare hade förvandlats till en sån där förhatlig fjärdeplats, en rivning från brons, trots att Sara då liksom storasyrran Linda på La Fair, för övrigt mamma till Wega, båda hade rivit felfritt. Men det hjälpte inte när Niklas Lindbäck fick nio, unge Ludwig Svennerstål åtta och Malin Petersen sex fel.

Men Sara själv tycktes ta det med ro när den första besvikelsen hade lagt sig:

– Shit happens, sa hon.

– Jag visste att jag var tvungen att rida försiktigt på trippelkombinationen och hindret efter, men hon kom för snabbt in där och det följde med in i sista hindret där hon tappade tårna. Och sista hindrets var banans svåraste, så jag tog inte ut något i förskott, fortsatte hon, glad över prestationen men lovade samtidigt att hon inte skulle nöja sig med att bli silver-Sara med hela svenska folket.

Det ser vi fram emot inför Rio de Janeiro 2016.

Men något längre firande blev det inte. Redan i dag rullar bilen med silverhästen Wega hem till Warendorf i norra Tyskland med maken Frank bakom ratten. Så är livet för en småbarnsförälder, oavsett om man precis har blivit OS-medaljör.

För även om guldet nu försvann så kan OS-silvret vara precis den boost som den svenska OS-truppen behöver efter alla motgångar och stolpe ut.

Speciellt som Therese Alshammar sent i går gav klartecken för att simma 50 meter fritt på fredag och förhoppningsvis final på lördag.

Och plötsligt fick vi tillbaka ett av de största svenska OS-guldhoppen i London. Kanske det allra största.

Det var nästan som att vrida klockan tillbaka. Före den där torsdagseftermiddagen i Plaza Café när tränaren Johan Wallberg och läkaren René Tour gav chockbeskedet att Tessan kanske inte skulle kunna simma alls.

+ Sara Algotsson Ostholt tog Sveriges första OS-medalj i London. Det innebär förhoppningsvis islossning för resten av OS-truppen.

- Bommen som att Sara och Wega hade passerat föll och blåste Sverige på guldet. Och Stefan Nilssons medaljläge i skeet som blev – skit.

? Daniel Bracciali/Roberta Vinci, Italien låter inte som någon omöjlig mixeduppgift för Robert Lindstedt/Sofia Arvidsson. Men sedan?