Det har handlat om prestige. Status. Och ofantliga pengar, där invigningen i Peking för fyra år sedan slog allt, både vad gäller budgeten på 750 miljoner kronor, det konstnärliga och effekterna när kineserna var så desperata i jakten på perfektion att man fuskade(!) genom att animera vissa fyrverkerier i tv-sändningen och lät en liten flicka mima eftersom den riktiga sångfågeln ansågs vara för ”ful”!

Eller som jag hänförd och bländad skrev den gången:

”Vi fick mänsklig, levande konst, kirurgisk precision, kuslig disciplin, aktörer som blev till mänskliga lysmaskar, dansare som blev till levande bläck, vågor, siffror och ord som skapades av mänskliga stavar. Temat var papper, tryck-konsten och krutet – tre av Kinas största uppfinningar i historien. Visst var det spektakulärt, men det var spektakulärt på ett smakfullt sätt. För när Kina återknyter till sin gamla kultur och uråldriga historia blir det så andlöst vackert.”

Därför hade britterna och regissören Danny Boyle, klokt nog, insett att det aldrig gå att slå Peking med något som var ännu bättre, större, vackrare och mer spektakulärt och i stället plockade man fram sina egenarter, det genuint brittiska.

Som förvandlingen från jordbrukssamhälle till industrialismen med både kor, getter, gäss och får på innerplan byggd som en 1700-tals lantgård innan arbetarna tågade in och tog över när Abraham Darby startade industrirevolutionen 1709 och skorstenarna växte upp ur marken.

Som Nalle Puh. Pophistorien. Harry Potter. David Beckham. Filmen ”Chariots of fire”, ”Triumfens ögonblick”, där Rowan Atkinson satte en underbar glimten-i-ögat-touch på storslagenheten. Regnet – här konstgjort medan man i Peking sprängde bort regnmolnen! William Shakespeare. Mary Poppins. Paul McCartney.

Och som – James Bond!

För visst var det Daniel Craig som till de klassiska Bond-tonerna på kortfilmen ”The arrival” på Buckingham Palace fick uppdraget av självaste Drottning Elizabeth att se till att hon med helikopter kom till invigningen, men sedan inte själv dök upp på den fullsatta Olympiastadion utan – drottningen själv.

Från det att Tour de France-segraren Bradley Wiggins ringt i den jättelika klockan rullade spektaklet sedan på. Allt skickligt regisserat av Boyle, mannen bakom filmer som ”Trainspotting” och ”Slumdog millionaire”, med hisnande kontraster mellan dåtid och nutid, allvar och humor, sköra barnkörer och rå punk. Jag menar, vem hade kunnat drömma om att Sex Pistols skulle ljuda ut i en OS-invigning?)

Tills de 205 nationerna, däribland Sverige med fanbäraren Rolf Göran Bengtsson, hade marscherat in, IOK-presidenten Jaques Rogge hälsat alla välkomna, Drottning Elizabeth förklarat spelen öppnade och den olympiska elden hade tänts för att nu brinna över London till och med den 12 augusti.

Tidigare på dagen hade Big Ben för första gången sedan kung George VI:s bortgång 1952 klämtat utanför ordinarie tid och kyrkklockor från Shetlandsöarna i norr till Cornwall i väst klockan 08.12 ringt in denna dag.

Och nere på klassiska Lords, med sin 200-åriga historia, möttes just dåtid och nutid när cricketen hade fått flytta ut för bågskyttekvalet – cricketen som sedan återkom inne på Olympiastadion.

I Peking gav Emma Johansson Sverige en flygande start med OS-silver i damernas linelopp på cykel redan andra tävlingsdagen.

Hon får gärna göra om det. Och sedan får gärna Sarah Sjöström följa upp det på kvällen med OS-guld på 100 meter fjäril.