Men vi hade ju ändå Therese Alshammar på simningens 50 och 100 meter fritt som det stora svenska hoppet och den som skulle ge Sverige det första OS-guldet sedan Aten 2004.

Tills i går.

För Tessan kom inte alls till simlandslagets träff.

I stället fick tränaren Johan Wallberg och läkaren René Tour på den lite smått kaotiska presskonferensen i ett hörn av Plaza Café inne i OS-byn berätta att hon kanske inte alls kan simma under dessa spel.

– Hon har en nerv som ligger i kläm i nacken. Om inte svullnaden går ner kan hon inte rotera fullt ut och då kan hon inte tävla.

– Så just nu tar vi en dag i sänder. Vi försöker med elbehandling och avsvällande behandling.

Det kom som en kalldusch. En chock.

Inte ännu ett svenskt medaljhopp borta!

Jag menar, de var ju inte så många från början och just Alshammar skulle här i London skriva in sig i den unika samling svenska simmare som vunnit OS-guld, Håkan Malmrot, Arne Borg, Gunnar Larsson, Bengt Baron, Pär Arvidsson och Lasse Frölander.

Ni ser själva, hon hade dessutom blivit första tjej.

– Trist när det blir så, men det är dessvärre sånt som händer, sa Sarah Sjöström som, om inte Tessan kan tävla, får ett ännu tyngre tryck på sina axlar.

Men inte ens hon eller hennes lagkompisar visste hur illa det var ställt förrän i går. Det har varit locket på.

Fast det tycks inte bekomma unga fröken Sjöström som inte har fokus på något annat än OS-guld på 100 meter fjäril.

– Semifinalerna brukar vara snabbare än finalerna så där kan det bli världsrekord.

Men Sarah sa inte av vem...

i dag, efter fotbollens tjuvstart, invigs OS på den mäktiga arenan på Stratford-området.

10 500 idrottare från 204 nationer ska under drygt två veckor göra upp i 302 olika grenar i 26 sporter.

För att ingen händelsevis ska missa att det är OS i stan så kommer Big Ben att klockan 08.12 lokal tid att ringa in dagen under tre minuter.

Och alla invånare uppmanas göra detsamma med dörrklockor, ringklockor, tutor – ja, det finns till och med en app att ladda ner för ändamålet.

Så även i en mångmiljonstad som London märks det att det är något på gång när den olympiska elden i kväll har färdats genom alla 39 stadsdelarna och är framme vid stadion.

Redan på Heathrow sa det smack, smack, smack och så var man tack vare tre guider genom passkontroll med färdig ackreditering på fem minuter och vid Paddington station mötte ytterligare fem funktionärer upp för att ta en vidare.

Det var faktiskt Peking-klass över det.

Men precis som i Kina 2008 finns det också en baksida. Många Londonbor är ursinniga över alla avstängda gator och ”gräddfiler” för OS-folket och den rigorösa säkerheten gör att köerna är långa vid alla säkerhetskontroller.

Stadsdelen Stratford är för alltid förändrad, där frågan är vem som efter OS ska ha råd att handla i det jättelika köpcentrat Wingsfield med sina exklusiva butiker och champagne- och sushibarer.

För området i östra London tillhör sannerligen inte de rikaste och tunnelbanestationer omkring, Homerton och Hackney Wick, vittnar snarare om förfall och fattigdom och områden som man helst inte besöker efter mörkrets inbrott.

Samtidigt avlöste flaggceremonierna varandra inne i OS-byn, där det nu myllrar av idrottare från världens alla hörn som kanske träffas bara då och där.

Eller som pingisens svenske förbundskapten uttryckte det när de svenska idrottarna stod på kö i Plaza Café för att prata och plåtas:

– Det är en gigantisk teater, där det är lätt att tappa fokus av alla intryck.

Bland gycklare marscherade Sverige sedan till tonerna av Queens ”Bicycle race” in till flaggceremonin inne i OS-byn tillsammans med Costa Rica, Liechtenstein och Tanzania och samtidigt som SOK:s ordförande Stefan Lindeberg överlämnade en gåva ljöd den svenska nationalsången.

Låt oss hoppas att det inte var den första och sista gången under de här OS-dagarna.

För vi vill ju så gärna att OS i London ska bli så mycket bättre än fiaskot i Peking för fyra år sedan när det bara blev fyra silver och ett brons – det sämsta sedan 1904 i St Louis.

Och då deltog vi inte.