Vi fick inget nytt Råsunda 1992. Eller någon repris på höstens kval när Sverige var piskat att vinna de två avslutande matcherna mot Finland och Holland och också gjorde det.

Vi fick i stället Kiev 2012 – ett dystert kapitel som vi sorterar in under VM-slutspelen 1970, 1978 och 1990 och EM-slutspel i Belgien/Holland 2000 och Schweiz/Österrike 2008.

Då, 2000 och 2008, hade vi ändå chansen fram till den sista matchen.

Det har vi inte nu.

För det är över redan innan slutmatchen i gruppen mot Frankrike på tisdag.

Trots att Råsunda hade flyttat 127 mil sydost fågelvägen till NSK Olimpiysky i Kiev, där 20 000 blågula supportrar hade vandrat nedför Lesi Ukrainskij boulevard i den största svenskinvasionen sedan vikingatiden för att lyfta fram sitt lag, sina hjältar.

Och trots att Sverige den här gången efter den heroiska vändningen förtjänade mycket mer än så.

Ändå levde vi i en dröm när Olof Mellberg på egen hand vände 0–1 till 2–1 med sin bredsida och sin nick.

Olympiastadion kokade av blågul eufori och alla tänkte nog – kanske, kanske ändå...

1992 hette mittbackshjälten Janne Eriksson.

2012 hette han Olof Mellberg. I fem minuter.

Ett märkligt skott mitt i målet av inhopparen Theo Walcott ställde Andreas Isaksson i dubbel bemärkelse på hälarna och när sedan samme Walcott spelade fram Danny Walbeck till 2–3-klacken var det – ridå.

Det var en kalldusch för ett svenskt lag som framför allt efter pausen hade visat hjärta och – stundtals ett riktigt bra anfallsspel, men sedan aldrig var riktigt nära.

I stället föll Sverige på det som hela våren har varit lagets akilleshäl, försvaret och luftduellerna.

Så när England för första gången i historien besegrade Sverige i en tävlingsmatch så var det på något sätt inte helt oväntat att det skedde när en visst Roy Hodgson då hade tagit över som förbundskapten.

Jag var rädd för det.

Få kan på så kort tid som en månad skapa organisation och bygga ett vinnarlag, trots att alla spelbitar inte är på plats.

Och få har den fingertoppskänsla som den 64-årige gentlemannen, vilket han visade när han ersatte James Milner med Theo Walcott som blev direkt matchavgörande med sitt ett mål och ett målpass.

Roy ifrågasattes också direkt när han tog ut Andy Carroll som haft en nattsvart säsong i Liverpool med blott sex mål sedan han kom i mars 2011.

Men Hodgson tog ut Carroll i startelvan med vetskapen att av Sveriges sju senaste baklängesmål hade sex kommit på nick.

Nu blev det sju när Andreas Granqvist och Olof Mellberg tappade markeringen för ett ögonblick och plötsligt var den blågula uppförsbacken ännu brantare.

Men Sverige kom tillbaka och kontrollerade matchen vid 2–1.

Och även vid 2–2 när såväl Kim Källström som Zlatan Ibrahimovic var nära innan Walbeck minuten efter klackade ut blågult ur EM.

Det var helt enkelt inte Sveriges mästerskap den här gången.

Det var heller inte i går som laget åkte ur – det var i den usla öppningsmatchen mot Ukraina som blev ett alltför tungt ok att bära med sig

Nu var balansen i laget en helt annan, där man vågade andas med bollen i stället för att skicka långt.

Men där Rasmus Elm inte heller var det ultimata alternativet på en läckande vänstersida och där det före pausen emellanåt var lite väl stillastående och för dåligt passningstempo för att riktigt kunna straffa ett försvarsskickligt England.

Så visst var det signifikativt att det var just på den svenska vänsterkanten som EM-drömmen skulle ta slut och Sverige som andra land efter Irland redan är utslaget.

Frankrike-matchen återstår naturligtvis.

Men frågan är då hur Erik Hamrén resonerar. Ska han redan nu börja formera det lag som inleder VM-kvalet mot Kazakstan i höst?

Just nu låter det avlägset, men det är fotbollens i bland grymma och inte alltid så vackra verklighet.

Tre tappra vaktmästare tog sedan den väldiga planen i besittning med sina vanliga motorgräsklippare.

När de var klara långt in på natten hade den svenska spelarbussen för länge sedan rullat mot förläggningen.

Men jag är ganska övertygad om att Erik Hamrén själv inte hade somnat. Han satt säkert och tittade på matchen en gång till för att få förklaringen till hur den svenska EM-drömmen kunde ta slut så snabbt.