Slutet på en epok – och början på en ny
I dag tar en epok slut i svensk fotboll när Svenska fotbollförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell efter 21 år lämnar över klubban till sin efterträdare Karl-Erik Nilsson.
Relaterat
Det året, 1991, upplöstes Sovjetunionen, Kuwaitkriget inleddes, Nirvana slog igenom, Gunde Svan blev världsmästare på skidor och Carl Bildt blev statsminister.
I fotbollsvärlden hette den svenske förbundskaptenen Tommy Svensson, Sverige blev trea i egna för-EM, Stefan Lindqvist och Ola Svensson vann SM-guld med IFK Göteborg, HBK ramlade ur allsvenskan och nya Kvalsvenskan. Och Champions League hette – Europacupen.
Det har med andra ord hunnit rinna några oceaner vatten mellan sjöarna runt Växjö, där Lagrell under fyra år också verkade som landshövding och gav ”fopollen” ett energiskt, småländskt ansikte.
Det är en ny värld vi lever i jämfört med 1991. Liksom en ny fotbollsvärld.
Fotbollen har blivit en mångmiljardindustri med tv-avtal och svindlande löner och Bosman och magnifika publikfester.
Men fotbollen har också blivit mer cynisk och hård när våldet har klivit in på arenorna och ekonomin blivit alltmer påtaglig både bland klubbar och spelare.
När Lagrell blev ordförande låg publiksnittet i allsvenskan på 4 194 personer. Det var kris.
Men tillsammans med landslagets framgångar var det två saker som vände trenden, enligt Lagrell i tidningen Svensk fotboll:
– Tv-avtalet 1996. Vissa sade att det skulle bli svart i tv-rutan. Men det är det största feltänket som många har haft, att när vi sålde rättigheterna till ISPR så skulle folk inte få se någon svensk fotboll i tv. I stället har det stärkt klubbarna. Det var det som gjorde att vi fick hit proffsfotbollen på riktigt.
– Sedan har arenabesluten varit avgörande. År 2001 konstaterade vi att vi inte hängde med. Runtom oss i hela Europa byggdes det nya arenor. Men vi bestämde oss. Vi ska också bygga nytt. Det går inte längre att stå emot den utvecklingen.
Men det är många viktiga frågor som hans 18 år yngre efterträdare, den tidigare elitdomaren och kommunrådet från Emmaboda, Karl-Erik Nilsson, nu måste ta tag i. Och det snabbt.
Inte minst den brist på öppenhet som mer andas 1991 och som präglar dagens val av ny ordförande, där Lars-Christer Olsson hade hoppat av i protest och Susanne Erlandsson var kritisk till förfarandet där hon, liksom Olsson, ansåg att de inte hade fått chansen att föra fram sina budskap till distrikten innan valberedningen presenterade sin kandidat.
Våldet på och omkring arenorna liksom alla fyrverkeripjäser är ett annat problem som kräver en snar lösning. Svensk fotboll tål inte så många fler avbrutna matcher, även om dessa nu, tack och lov, kommer att återupptas med gällande resultat.
På klubblagssidan handlar det om att förbättra förutsättningarna för att nå Champions League och Europa League.
Där var Henke Larsson pessimistisk när jag träffade honom i förra veckan:
– Jag hoppas att jag har fel, men jag tror att det är kört att Sverige regelbundet ska kunna kvala in till Champions League och Europa League.
– Det största problemet är inte att den bäste och näst bäste i lagen försvinner utomlands utan att trean, fyran och femman gör det. De som skulle må bra av att stanna och utvecklas och först bli etta och tvåa innan de också sticker.
Därför blir en annan beskattning avgörande för att på mer lika villkor kunna konkurrera med Danmark och Norge. Men också att ett kommande tv-avtal ska ge elitklubbarna, både på dam- och herrsidan, större resurser. Samtidigt som det också ska skvätta över en del till distrikten och de mindre föreningarna för en rättvis fördelning.
Arenafrågan måste också lösas. För är det rimligt att Uefa och därmed Svenska fotbollförbundet ska kunna ställa sådana krav på landets kommuner, där konsekvensen kan bli utebliven elitlicens och tvångsdegradering?
Karl-Erik Nilsson – som var högsta ansvarig för U21-EM – lär snabbt behöva bli varm i kläderna.
Men jag hoppas att även han, liksom Lagrell, hinner och vill gå ner på lokal nivå som när jag i den här krönikan föreslog att Svenska fotbollförbundet genom Svenska Spel borde öronmärka en del pengar för att förbättra de usla planerna och, enligt golfmodellen, utse årets planskötare för att höja statusen.
Samma dag kom det svar och frågor från ordförandens personliga mailadress, inte förbundets.
Då insåg jag att Lars-Åke även läser HP och – allt som rör svensk fotboll.



