Eller var det egentligen riktiga fotbollssupportrar och inte ett ”beställningsjobb” från politiska krafter? Helt enkelt, ett planerat massmord för att tysta de som anser att inte mycket har hänt sedan det landets militärråd tog över makten för ett år sedan.

Det är det många som undrar i dag.

För varför har man annars med sig knivar in på arenan och anfaller motståndarna efter att ha – vunnit matchen? Och varför fanns så få poliser och säkerhetsmän på plats under en så laddad match?

Eller som Mostafa Sheshtawy sa till TT:

- Vi har aldrig sett några sådana här huligansammandrabbningar tidigare, speciellt inte i Port Said som är en lugn stad. Och man kan inte bara döda 60 eller 70 människor av misstag,

Ingen har väl glömt tragedierna på Hillsborough i Sheffield 1989 i FA-cupsemifinalen mellan Nottingham och Liverpool när 96 personer dog och 766 skadades och scenerna på Heyselstadion i Bryssel 1985 när Europacupfinalen mellan Juventus och Liverpool krävde 39 människors liv. Samma år dog 56 personer när brand bröt ut på läktaren under ligamatchen Bradford City–Lincoln.

Men det här var ett annat slags våld – det politiska när fotbollen blir ett smutsigt redskap för att nå hela andra syften och mål.

Al-Ahly är inte bara Egyptens utan en av kontinentens största fotbollsklubbar, ett Afrikas FC Barcelona, Real Madrid eller Manchester U, om ni så vill.

Men när egyptierna för drygt ett år sedan startade massdemonstrationerna på Befrielsetorget, Tahrirtorget, i Kairo som till slut innebar att diktatorn Husni Mubarak störtades ska man ha använt sig av samma nätverk som de två största fotbollsklubbarna i Kairo för att snabbt kunna samla folket.

En av dem av al-Ahly och dess ultrasupporter Ultra Ahwaly.

På klubbens hemsida nämns tragedin bara med två meningar och det står fortfarande att nästa match är hemma mot ligatrean Zamalek den 8 februari.

Den och all övriga fotboll är inställd i Egypten på obestämd framtid.

”Här kan fotboll vara på liv och död” skrev jag i förra Wicken vecka-krönikan i samband med det pågående afrikanska mästerskapet i Gabon och Ekvatorialguinea.

Då hade jag inte en aning vilken fruktansvärd sanning det skulle bli en vecka senare.

Libyens målvakt Guma Mousa hade då spelat fotboll ena dagen och slagits för friheten mot Moamar Khadaffi nästa och trots det hade nationen obesegrad lyckats kvala in till Afrikanska mästerskapet.

Och i just Libyen under Khadaffi-regimen ska kanske den största tragedin i fotbollssammanhang av dem alla ha inträffat när militären under en ligamatch ska ha vänt sig mot den protesterande publiken och skjutit urskiljningslöst rakt in i folkmassorna. Vi lär aldrig få veta hur många som dog.

Jag kommer också ihåg samlarbilderna till fotbolls-VM i Mexiko 1970, där jag noggrannt klistrade in spelarna på sina platser.

Ett av lagen var El Salvador i sina blåvita tröjor.

Då förstod jag inte att laget hade tagit sig dit efter några kvalmatcher mot grannen Honduras som hade startat det så kallade ”fotbollskriget”, där 5 000 människor dog.

Det var efter att El Salvador, efter varsin seger, hade vunnit den avgörande matchen på neutral plan i Mexiko med 3–2 som Honduras dagen därpå bröt de diplomatiska förbindelserna som eskalerade i att El Salvador lite drygt två veckor senare förklarade krig.

Allt bottnade i en fejd om gränsdragningen som än i dag är ett känsligt ämne, men det var fotbollen som hade blivit redskapet.

Precis som vissa idioter här slåss i fotbollens namn och dessvärre – nästan alltid kommer undan.

Så vad var det Bill Shankly, Liverpools legendariske manager, en gång sa:

– En del människor tror att fotboll är en fråga om liv och död. Jag kan försäkra er om att det är mycket allvarligare än så.