Den är i gång nu – en av fotbollens största höjdpunkter och turneringar. Nej, jag pratar inte VM, EM eller Champions League utan – Coupe d’Afrique des Nations de Football, Afrikanska mästerskapet.

Få, om ens något, mästerskap brukar vara så roliga och underhållande att titta på. Här har den taktiska cynismen ännu inte hunnit förstöra indivialismen och spontaniteten. Okej, kvalitén och organisationen kan man kanske diskutera, men själv skulle jag inte byta ut den någon dag i veckan.

För det är här som fotbollens oslipade diamanter finns.

De som en dag ska bli nästa Didier Drogba, Samuel Etoo, bröderna Touré, Alain Traoré eller Gervinho.

Allt fler nationer och ligor har också upptäckt att det är här man kan göra fynden som kostar mångdubbelt mycket mer på den europeiska marknaden.

Fråga AIK som efter Banguras hellre letar där än i Brasilien. Eller Halmstads BK som i Ghanas Yaw Preko hittade nyckeln till Markus Rosenbergs genombrott och det egna stora silvret med guldsmak 2004.

Fast de största stjärnorna hamnar förstås i engelska Premier League, spanska La Liga, italienska Serie A eller – franska Lique 1. Med nästan 50 spelare borta under turneringen är det den ligan som dräneras hårdast.

Ändå saknas många av de stora nationerna den här gången.

Inget Egypten som efter tre raka afrikanska mästerskap, 2006,2008, 2010, blev sist i sin kvalgrupp när tränaren, det taktiska geniet, Hassan Shehata hade slutat.

Inget Kamerun. Inget Sydafrika. Inget Algeriet. Och inget Nigeria, där det hade varit intressant att följa laget om Lars Lagerbäck hade fått fortsatt förtroende att organisera alla stjärnor till ett lag.

Och därför är utgången mer oviss än någonsin även om ett lag som Elfenbenskusten och Ghana med alla sina storstjärnor någon gång borde lyckas.

Men afrikanska mästerskapen är bakom den färgstarka gladfotbollsfasaden, trummorna, trumpeterna och ansiktsmaskerna så mycket mer än bara fotboll. För vissa – nästan på liv och död.

– En framgång betyder så mycket. President Koroma i Sierra Leone sa att det viktigaste som finns är att vi tar oss till ett mästerskap. Det finns inget bättre sätt för att ena landet, sa Lars-Olof Mattsson i en TT-intervju.

Han om någon borde veta som förbundskapten i Sierra Leone som var ett ynka mål från att kvala in.

Bland de 16 nationerna dras många med inre stridigheter och politiska motsättningar.

2010 attackerades Togos spelarbuss av angolanska rebeller på väg till mästerskapet. Föraren omkom och flera spelare blev allvarligt skadade.

Och spelarna i lilla Ekvatorialguinea, värdnation ihop med Gabon, var utlovade en miljon dollar vid seger i öppningsmatchen mot Libyen av den diktatoriske härskaren Teodoro Obiang Nguema Mbasogo. Det blev – 1–0.

Och säkert lika mycket slantar efter jätteskrällen när Senegal besegrades med 2–1.

– Det är ofta bråk om pengar. Det har jag varit med om själv. Två timmar före match har de diskuterat ekonomi, traktamenten och sånt. Segerpremier betalas ut direkt efter matcherna. Då står spelarna på ett led och får gå fram och skriva under. Så har de en trave med pengar, en enmetershög med dollarsedlar, berättade Mattsson.

Jag undrar då vad Libyens spelare tänkte efter den där förlusten. Att bara ha tagit sig dit var en bragd i dubbel bemärkelse. Mitt under kvalet utbröt inbördeskriget när Muamar Khadaffi avsattes och de regeringstrogna spelarna lämnade landslaget. Men trots att laget varken kunde träna eller spela lyckades man obesegrat ta sig igenom kvalet. Där målvakten Guma Mousa ena dagen slogs för sin frihet och nästa spelade fotboll, läser jag i Linus Sunnerviks betraktelse.

Så om mycket är sig likt på fotbollsplanen så skiljer sig det mesta utanför, både politiskt och kulturellt.

Eller som Lars-Olof Mattsson uttryckte det till TT:

– Sportsligt är det inte så stor skillnad, det är allt runtomkring. Det är som en annan värld vid de afrikanska matcherna.

Så låt oss ha det i åtanke när vi följer de kommande vinnarnas väg eller ser nya stjärnor tändas som Queens PR:s marockanske spelmotor Adel Taarabt. Eller Ghanas brödrapar André och Jordan Ayew. Men så har duon från Olympique Marseille också att brås på – pappa Abedi Pélé var en av Afrikas första superstjärnor och en av de som öppnade porten mot Europa.