Det var på träningslägret i mars på Torremironas anläggning norr om Barcelona som beslutet togs. Halmstads BK:s nya bortaställ 2011 skulle egentligen ha varit grönt.

Det lät – sådär...

Så när Anders Smith denna sena kväll förklarade att alternativet var orange tröja och blåa byxor som FC Barcelonas andra reservställ gjorde ledningen som de allvarliga, mustaschprydda männen som första gången fick se tjuren Ferdinand och utropade: Den ska vi ha!!!

Resten är ett nattsvart spanskt kapitel i HBK:s fotbollshistoria. Först försvann Ivan Diaz och Nauzet Perez av personliga skäl. Sedan lånen Raul Ruiz, Javi H och Josë Zamora som återvände till Real Madrid. Och till slut tränaren Pep Clotet Ruiz.

Kvar till slut var bara det orangeblåa bortastället. Som trots att det var det snyggaste som HBK kanske någonsin har haft bara spred misslyckande och förluster med sig och inte hade genererat en poäng. Utan noll. Nada.

Tills i lördags på Vångavallen i Trelleborg när Superettanvindarna svepte in från Polen inför 1 510 personer.

Men Syrianska–HBK 0–0, undrar säkert någon? Blåsvart är förklaringen, HBK lirade i blåsvart den gången på Södertälje arena.

Sedan kommer jag aldrig att bli klok det psykologiska spelet kring hemma- och bortaplan. Vi snackar samma motståndare, lika stora mål, ungefär samma mått på planen och en boll som är rund, även om den obegripligt nog inte är av samma märke överallt.

Men ändå har HBK bara vunnit sju matcher utanför Örjans vall sedan 2008. Sju. På 42 försök.

Fast Joel Johanssons halvvolley med vänstern tillhörde de viktigaste bland de där sju.

Nu lever hoppet, om än så litet, om ett allsvenskt liv efter jul åtminstone över EM-kvaluppehållet fram till nästa ,match mot Gefle.

För nio poäng upp till kvalplats är så ofantligt mycket mindre än tolv. Speciellt med både nästjumbon Syrianska – tung förlust på tilläggstid mot AIK – och kvalplacerade Djurgården kvar att möta hemma.

Spelmässigt var det kanske inte så mycket som talar för det. Det var mer kramp än kamp och emellanåt både uselt tempo och dåligt passningsspel, även om 16–16 i avslut vittnar om rena gladfotbollen. Det var det inte.

Men HBK sprang, slet, snubblade och jobbade och till slut gav det utdelning.

Eller som tränaren Jens Gustafsson uttryckte det:

– Det är en jävla moral i det här gänget! Alla ställer verkligen upp på att vi måste jobba stenhårt för att ta oss ur det här med höga huvuden. För vi har något stort på gång.

Jo, precis så är det! ”Segern är vår” studsade i omklädningsrummets väggar på Vångavallen som om laget hade vunnit allsvenskan.

Och när fotbolls-Sverige sedan länge har räknat bort HBK vägrar spelarna att lyssna.

Men om ärlighet hade lönat sig skulle domaren Andreas Ekberg ha blåst straff trots att Fredrik Jensen, till skillnad från övriga 99 spelare i samma situation som skrikande hade fallit som furor, försökte stå upp sedan han blivit sparkad av målvakten Kalle Johnsson.

Nu valde Ekberg att inte blåsa och det ska HBK vara väldigt lyckligt över för då hade inte ens spelarna själva trott på ”Mission impossible” längre.

Att hoppets låga fortfarande fladdrar beror framför allt på att HBK och Gustafsson har fått försvarsspelet på plats.

Michael Svensson har direkt klivit in som den ledare han är på planen och har dragit med sig Richard Magyar som självklar mittback och inte minst Viktor Ljung som i lördags gjorde sin bästa match i A-lagströjan.

– Ja, även om Trelleborg hotar oss några gånger så har vi ett riktigt bra försvarsspel och även omställningsspelet är godkänt, instämde Jens.

Fast omställningsspelet hade varit ännu vassare med mer fokus på sista passningen och bättre bollmottagning.

– Vi måste bli bättre i passningsspelet och tryggare med bollen. Det är den stora utmaningen – både i dag och om fem år, medgav Gustafsson.

Men nog borde väl HBK-tränaren vara förtjänt av en egen väska?

Nu går han omkring med en med ett annat namn på och ledtråden på tio poäng är: Välkänt tennisorakel på spåret.

Svar: Björn Hellberg...!