Europa står öppet sedan den 1 juli. Här hemma i Sverige öppnas det nästa måndag.

Transferfönstret – det som nästan har blivit lika viktigt och avgörande som spelet ute på planen och som kommer att både öppna och stänga dörrar.

Det är då som de rika storklubbarna regerar och de små, mindre bara får titta på när de blir uppköpta. Eller i bästa fall förstärker en sinande klubbkassa på bekostnad av det sportsliga.

Alexander Gerndts övergång från Helsingborg till holländska Utrecht för runt 35 miljoner kronor är naturligtvis den i särklass största övergången så här långt.

Men samtidigt kan HIF ha sålt guldet med tanke på att mittbacken Marcus Nilsson går samma väg, hans kollega, den före detta HBK-aren Peter Larssons låneavtal med FC Köpenhamn löper ut den 31 juli och att även Rasmus Jönsson riskerar att försvinna.

Fast hade HIF egentligen något val? Det egna kapitalet inför säsongen var nere i 600 000 kronor, alltså 1/5 av Halmstads BK:s, och någon gång ska väl klubben betala tillbaka de 15,8 miljoner kronor som man är skyldig kommunen, även om det aldrig har funnits någon avbetalningsplan.

I AIK går man och väntar/fruktar bud på the Banguras, Mohamed och Teteh, som krasst kommer att vara skillnaden mellan medaljstrid eller inte för Solnalaget i höst.

Och så fortsätter det med Gais Johan Mårtensson, även han klar för den nya svenskklubben Utrecht, Michael Almebäck från Örebro till Club Brügge, Guillermo Molins från Malmö FF till Anderlecht, Moestapha El Kabir från Mjällby till Cagliari...

Av alla lagen i serien är det bara Elfsborg som har en trupp, tillräckligt stark och bred, för att inte låta sig påverkas av några transfers och just i den klubben är det – knäpp tyst vad gäller eventuella försäljningar.

Medan klubbar i skriande behov av förstärkningar, som HBK, inte har några pengar utan tvingas förlita sig på lån och kontraktslösa spelare.

Sedan HBK sålde Fredrik Ljungberg till Arsenal 1998 för 40 miljoner kronor har en spelare genererat ett högre belopp. En! När Zlatan Ibrahimovics övergång till Ajax gav Malmö FF drygt 80 miljoner.

Det visar inte enbart på en förändrad transfervärld som satt bland annat HBK i en ekonomisk rävsax – det visar framför allt att allsvenskan har blivit en rea-marknad för klubbarna i Europa med fyndpriser långt under dem för motsvarande spelare nere på kontinenten.

Det är då, för att höja statusen på allsvenskan, som snacket för femtielfte gången börjar gå kring att återgå till höst-vår-spel och att minska antalet lag till tio eller tolv.

Jag skulle alla dagar i veckan säga ja till spel höst-vår den dagen som man löser problemen med planerna, för ingen har väl redan glömt hur (usla) förutsättningarna var i mars i fjol?

Jag sätter också frågetecken för hur man gör med de lokala serierna som naturligtvis måste spelas parallellt och – konkurrensen med vinteridrotterna och framför allt ishockeyn vars elitserie snart snittar på samma publiksiffror som fotbollsallsvenskan.

Färre antal lag i allsvenskan för en bättre kvalitet, då?

Tja, kanske på kort sikt.

Men vi riskerar då att få ett FC Köpenhamn och sedan ingenting och ingenting och en högsta serie som är avgjord månader i förväg och hur kul är det? Eller som den schweiziska ligan där tio lag möter varandra fyra gånger så att till och med spelarna tröttnar (!) och vill lämna landet/ligan.

Och på lång sikt kan det tvärtom bli förödande för svensk fotboll.

Dels riskerar fotbollen på elitnivå att bli en ren storstadsprodukt och ni kan ju redan nu räkna ut hur många spelare som kommer därifrån jämfört med landet, den så kallade vischan.

Dels kan talangutvecklingen avstanna för ingen ska inbilla mig att klubbarna då kommer att prioritera oetablerade egna talanger och oskrivna kort före halvvassa importer i den ännu mer desperata jakten på snabba resultat.

Och då säger jag bara: Alexander Gerndt och the Banguras. Hade de då upptäckts och fått chansen när ytterligare 88 allsvenska spelare skulle beredas plats?

Tror inte det, va?!

Just därför ska allsvenskan förbli det den heter – ALLsvenskan, hela Sveriges serie.