I december förra året satt Anna Miranda hemma i vardagsrummet i radhuset i Ysby.

På tv:n visades den brittiska komedin ”Calendar girls” som handlar om ett gäng medelålders kvinnor som bestämmer sig för att vika ut sig i en kalender för att på så vis samla in pengar till en cancerklinik.

Anna, som bara några månader tidigare hade börjat modella rockabillymode, insåg att en sådan kalender skulle hon också kunna göra. På sin blogg efterlyste hon kvinnor som ville posera för en välgörenhetskalender med pinuppor i 1950-talsstuk och bara ett halvår senare var projektet i hamn.

– Det är kvinnor i olika åldrar och olika storlekar. Vad de har gemensamt är att de vill hjälpa andra, säger Anna.

Vissa bilder är inspirerade av originalbilder från 1950-talet medan andra har spånats fram av Anna och hennes modeller.

– De är humoristiska och tagna med glimten i ögat. Trots att de är lättklädda är de samtidigt oskyldiga, säger Anna.

Tanken är att intäkterna från försäljningen ska gå till forskning om hjärnsjukdomar, en fråga som ligger Anna varmt om hjärtat. Annas 13-årige son Giovanni är ett av 500 svenska barn som har en odiagnostiserad hjärnskada. Hans symptom, som är både fysiska och psykiska, passar inte in på någon känd sjukdom. Och trots flera genetiska undersökningar vet läkarna inte vad hjärnskadan beror på.

För Anna spelar det ingen roll att Giovannis handikapp inte har något namn eftersom hjärnskadan är stationär och inte förvärras över tid. Men många andra barn lider av potentiellt dödliga, progressiva hjärnskador som sjukvården inte vet hur de ska behandlas eller hur de kommer att utvecklas.

– Utan diagnos kan det också vara svårt att få rätt hjälp från Försäkringskassan och andra myndigheter, säger Anna Miranda.

Sedan några månader tillbaka marknadsför hon kalendern på bil- och motorcykelträffar runt om i Sverige och den säljs också på vissa utvalda ställen, som till exempel Bergmansgården i Vallberga.

– Det är bara att tuta och köra och försöka få in så mycket pengar som möjligt till välgörenhet. Vid nyår får jag knyta ihop säcken. Om det slår väl ut blir det nog en ny kalender nästa år.

Giovanni själv har inte så mycket åsikter om kalendern, även om han gärna poserar i en av de t-shirtar som Anna låtit tillverka i marknadsföringssyfte.

– Han förstår nog inte att det har med honom att göra, det är bara en knasig grej som morsan har gjort.