– Det är inte så mycket sorgen över det som varit som sorgen över det som aldrig blev, säger Vivi som förlorade sin dotter för 13 år sedan.

Det är länge sedan nu. Men fortfarande känner hon stynget när dotterns jämnåriga passerar milstolpar i sina liv. Och fortfarande går hon på träffarna i stödgruppen för föräldrar som förlorat ett barn.

– Jag har fått vänner i den här gruppen. Och man kan också vara ett stöd för dem som är nydrabbade, säger hon.

I dag är de 16 personer som möts en gång varannan vecka. Gruppen har sin fasta punkt i en lokal i Kyrkans hus, men det kan också hända att de ses hemma hos någon.

Lotta, som miste en dotter hösten 2007, berättar att hon valde att vara i sitt eget hem när hon skulle träffa gruppen första gången.

– Jag orkade inte gå någonstans, säger hon.

Anspänningen var stor inför mötet. Men tillsammans med dem som hade egna erfarenheter släppte det.

– Jag pratade och pratade hela kvällen, allt bubblade ur mig. De andra fick nog sår i öronen. Det tog mig sju månader att ta kontakt med gruppen, men nu tycker jag att det är det bästa jag gjort. Jag förstår inte varför jag väntade.

Flera vittnar om hur människor i omgivningen undvikit dem efter dödsfallet. Ämnet är ofantligt svårt, även för den som ska möta en person som drabbats av en så stor förlust.

– Det är tabu. Och man vet ju själv hur man kände innan det drabbade en själv, säger Leif-Göran.

Så behöver det förstås inte vara. Lotta berättar att den första tiden ville många ställa upp för henne. Men efter hand som tiden gick föll – naturligt nog – omgivningens liv tillbaka i normala gängor.

– Deras liv spann på, men mitt hade stannat upp. Det är då man känner sig så ensam, konstaterar hon.

Nu låter det här kanske nattsvart. Men det kan kanske bero på att det sitter en reporter i rummet och att berättelserna nu kommer fram igen.

– Nej, men så här tryckt brukar det inte vara, påpekar Leif-Göran.

– Vi frossar inte i sorgen. Många gånger pratar vi inte om sorg alls utan gör olika trevliga saker, säger Inga-Lill.

Exempel på sådant är julbord, grillning, minigolf och utflykter. Det måste finnas plats för skrattet, poängterar medlemmarna.

Kravlöshet är ett annat nyckelord. Den som vill får komma, men det är ingen plikt.

– Behoven är så olika. En del behöver kanske bara vara med några gånger och prata av sig. Andra stannar längre. Så ska det få lov att vara, säger Vivi.

Gruppen välkomnar nya medlemmar. En kontaktperson är Bernt Svensson på Laholms kommun. Informationsmaterial finns bland annat på på medborgarkontoret, vårdcentralerna och på Länssjukhuset i Halmstad.