Barbara Kullmar bor i en lägenhet på Plöjarevägen i nordöstra hörnet av Skottorps samhälle. Strax efter klockan fem i fredags morse vaknade hon av en smäll.
– När jag tittade ut genom fönstret fick jag syn på vargen. Den hade dragit ner kaninburen som jag hade stående på en bänk på uteplatsen.
Kunde du se den tydligt?
– Ja, det var i princip bara ett fönstret som skiljde oss åt, avståndet var inte mer än någon meter. Den tittade mot fönstret, sedan vände den graciöst och gick sin väg på vargars speciella sätt. Det var en fantastisk upplevelse. Jag känner mig väldigt privilegierad.
Nu undrar kanske en del läsare hur i hela friden en Skottorpsbo kan vara så tvärsäker och till på köpet uttala sig om vargars sätt att röra sig.
Förklaringen är enkel. Barbara Kullmar är uppvuxen i Polen och har bott 25 år i Tatrabergen - en bergskedja som delar Polen och Slovakien.
– Jag har sett varg förr, fast aldrig så nära. Det påstås ibland att vargen inte går in i bebyggelsen. Men det gör den, framförallt under kalla och snörika vintrar.
Det var mörkt ute när Barbara Kullmar iakttog vargen på sin uteplats. Men tack vare att utelampan var tänd kunde hon ändå lägga märke till detaljerna; att pälsen hade en gråaktig botten men var mörkare på topparna.
– Ansiktet hade tydliga, fina, linjer, berättar hon.
Dagen efter, på lördagen, knackade en granne tvärs över gatan på hos Barbara Kullmar och berättade att hon också sett vargen fast på längre håll.
– Jag ringde till länsstyrelsen men fick intrycket att man inte var intresserad, säger Barbara Kullmar.