– Efter valet 2006 ville jag inte sitta hemma och gnälla på massinvandringen längre. I stället gick jag med och bildade partiets lokalavdelning i Halmstad, berättar han.

Med sina 29 år är Ronny Ledström den yngste toppkandidaten i valet till Halmstads kommunfullmäktige i höst. Med hästsvans och hårdrockströja skiljer han sig också från den gängse bilden av en politiker.

– Mitt politiska engagemang är snarare ett kall än ett intresse. Att vara med i Sverigedemokraterna främjar knappast karriären i ett samhälle där det inte är politiskt korrekt att ha avvikande åsikter om invandring, genusfrågor eller miljöpolitik, säger han.

På sin arbetsplats, Ruukki, har han fått känna av konsekvenserna av sitt politiska engagemang. Där valdes han in i fackstyrelsen i våras, men IF Metall undersöker nu om det är möjligt att utesluta honom, med motiveringen att den värdegrund han företräder som sekreterare och pressansvarig för Sverigedemokraterna i Halmstad strider mot förbundets stadgar. Frågan har uppmärksammats i media och är ännu inte avgjord.

– Skälet till att jag väntat med att engagera mig i SD var just att jag var rädd att stigmatiseras. I dag är jag medveten om riskerna och vet vad jag kan tvingas ge avkall på.

Första gången Ronny Ledström kom i kontakt med partiet var när han gick på högstadiet i Sundsvall.

– I skolan var det ständiga bråk mellan invandrare och svenskar. De enda som tog den politiska debatten var Sverigedemokraterna.

Han är noga med att betona att SD:s politik inte handlar om att minska invandringen av principiella skäl, för att man skulle ha något emot folk från andra länder.

– Det är inte är invandrarnas fel att det ser ut som det gör i dagens Sverige. De som ska klandras är politikerna, som tillåtit massinvandringen. SD vill ha assimiliering, alltså att den som kommer till Sverige ska anpassa sig till det svenska samhället. Vi vill också stimulera till återvandring till hemlandet.

I Sverigedemokraternas riktlinjer för kommunpolitik kan man läsa att partiet vill avveckla stödet till föreningar, vars verksamhet syftar till att bevara invandrarens ursprungliga kultur och identitet. Man vill också att hemspråksundervisning i skolan avskaffas. Frågan är hur sådana förslag rimmar med att få invandrare att återvända till sina forna hemländer.

– Invandrarna kan väl upprätthålla sin kultur utan skattemedel, säger Ronny Ledström och tillägger att partiet kan tänka sig att stimulera återvändandet genom att erbjuda viss yrkesutbildning som anpassas efter behoven i hemlandet, typ i företagande eller brunnsborrning.

Brottsbekämpning är en annan profilfråga. Bland annat vill SD införa kameraövervakning på brottsutsatta platser.

- Det är tyvärr ett nödvändigt ont till följd av det mångkulturella samhället. Ta Linehed, till exempel, där det varit skottlossningar. Eller Rosengård i Malmö, med stenkastningar mot polis och räddningspersonal. Jag är övertygad om att stenkastningen är kulturellt betingad.

Vad menar du med det?

– Vi svenskar har en historia av att acceptera överhetens beslut, en förmåga att ta skit. Vi visar vårt missnöje på annat sätt. Rotlöshet och kulturella och värdemässiga motsättningar gör att ett mångkulturellt samhälle blir våldsammare.

När det gäller barnomsorgen vill SD satsa på mångfald, bland annat genom vårdnadsbidrag. Däremot vill man avveckla genuspedagogiken.

– Det är ju ändå bara trams. Man tar ut barneni skogen så att de får leka med kottar, bara för att inte pojkarna ska dras till traktorer och tjejerna till dockor.

Genuspedagogiken handlar om att synliggöra hur föreställningar om kön påverkar pojkars och flickors förutsättningar för lärande. Är inte det viktigt?

– Jag tycker att tjejer ska få vara tjejer och killar vara killar. Lika lön för lika arbete är självklart, men man ska inte tvinga tjejer att bli brandmän om de nu inte vill det.

I förra valet fick SD två mandat i kommunfullmäktige. I dag är ingen av ledamöterna kvar i partiet, vilket i praktiken betyder att SD inte längre är representerat.

– Vi har ett förtroende att reparera, erkänner Ronny Ledström. Men sedan förra valet har medlemsantalet vuxit och nu har vi betydligt fler att välja på. Tyvärr är det vissa skikt i samhället som går bort som SD-representanter, som egna företagare till exempel, eftersom de är rädda att partitillhörigheten ska drabba dem negativt.

Sverigedemokrater hävdar emellanåt – med rätta eller inte – att de själva eller partiet förfördelas. Är det inte en risk att SD fastnar i en martyrroll och avfärdas som ett missnöjesparti?

– Det hänger ihop med stigmatiseringen, men den får man försöka se förbi som politiker. Det viktigaste för mig är att leva mitt liv på ett sätt som jag själv kan stå för, även om det inte gillas av etablissemanget.