Ända sedan Britt var nio år har hon drömt om Kenya. Äldsta systern hade bott i Afrika på 50-talet och berättat om det fantastiska djurlivet, byarna och folket.

För tio år sedan fick hon äntligen se världens vackraste djur, leoparden, och möta alla spännande människor.

Kenya överträffade drömmen många gånger om. Hon har varit där flera gånger sedan dess, är ”mamma” åt fyra föräldralösa syskon och en ängel för deras gamla mormor.

– De tror knappt det är sant. Mötet med barnens mormor förra året var mycket dramatiskt. Tacksamhet är ett för svagt ord för vad hon försökte ge mig.

Det handlar inte om någon lyx, utan vad vi västerlänningar ser som nödvändigt för att överleva. Men för dem är en ko rikedom, ett primuskök och en glödlampa i taket en lyx, för att inte tala om utbildning som är få förunnat. Kenyanerna lär sig läsa och skriva hjälpligt. Skolan i byn Kisii där Marta, minstingen i syskonskaran går, är inte mycket mer än ett skjul där matsalen saknar tak, vilket innebär att de drygt 400 eleverna under regnperioderna ofta sitter i lervälling och äter lunch.

– Ändå har skolan högre standard än den vanliga.

Britt har nämligen sett till så att Marta får gå i en ”riktig” skola, som är avgiftsbelagd. Men då många elever är föräldralösa och inte kan betala, blir det inte så mycket till var och en eftersom alla delar på allt som kommer in.

– För Marta som vill bli läkare, är detta den bästa skolan som gäller.

Första resan gjorde Britt med en väninna år 2000 och mötte ett samhälle med enorma klasskillnader och en gigantisk fattigdom. Mitt i allt detta träffade hon Jacob, en ung kenyan vars jobb var att vifta bort alla apor som tiggde mat på en lyxkrog i Mombaza, tillhörande hotellet där de bodde.

För Britt var det en upplevelse att ha aporna så nära och hon delade gärna med sig av sin mat till de oblyga gästerna.

Men då det var pojkens jobb respekterade Britt att han måste jaga bort dem. De lärde känna varandra allteftersom dagarna gick.

Jacob är född och uppvuxen i byn Kisii, flera timmars bussresa från Mombaza, där han jobbar.

Innan Britt åkte hem till Sverige igen bestämde de sig för att brevväxla. I ett tidigt skede av brevväxlingen fick Britt veta att Jacobs föräldrar gått bort och att han därmed var ensam ansvarig för sina tre yngre syskon och sin gamla mormor.

– Det grep mig enormt. Jag insåg det omöjliga i att försörja familjen på de 100 kenyanska shilling, ksh, han tjänade på restaurangen.

Efter en tids funderande bestämde sig Britt för att hjälpa Jacob. Hon bekostade såväl kock- som bagarutbildningen. Tack vare det har han i dag 1000 ksh i månaden, vilket är ungefär lika mycket i svenska kronor. Och han kan försörja hela familjen, inklusive sin nya med en liten son och kvinna.

Jacob tvingas dock bo i Mombaza på grund av sitt jobb och åker hem till Kisii ett par gånger om året. Rummet i Mombaza håller enligt afrikanska mått relativt hög standard. Förvisso inget fönster, men en latrin i korridoren och ett kök strax utanför ytterdörren. Däremot har han el, en naken glödlampa, mitt i rummet, vilket är höjden av lyx.

Såväl Jacob som alla syskonen och mormodern inklusive hans egen familj, har fått otroligt mycket av Britt. Flera lådor med kläder, köksutrustning, filtar, dukar och lakan har hon skickat. En del har hon haft med sig i samband med resorna.

Ett år hade hon köpt gymnastikskor billigt i en sportaffär som räckte till hela familjen och fler därtill.

– Det var en enorm lycka att se dem prova alla skorna, säger Britt.

– Mina hjälpinsatser handlar inte om någon lyx, utan bara det som är nödvändigt för att överleva.

Britts engagemang innebär att hon i princip ”adopterat” de fyra föräldralösa syskonen och deras gamla mormor. Sedan förra årets resa då Britt fick veta att Jacob hade både kvinna och barn ingår även de. Hon har givit dem ett värdigt liv. Inte bara mat, kläder på kroppen utan utbildning och jobb och därmed en framtid.

– Visst har det kostat. Men alla utlägg har jag kvitto på. Jag vet att allt jag skickat, vare sig det är pengar, kläder eller annat har kommit fram. Jacob visar att allt går rätt till.

Britt har också en pärm där allt är noga bokfört. Såväl kopior på Jacobs som Martas och Titus skolbetyg och skolkostnader finns med.

Britt ställer krav. Att syskonen sköter sig skolan är viktigt. Tycker hon inte att betygen är tillräckligt bra får de skärpa sig.

– Jag var kanske inte lika krävande mot mina egna barn. Men de har klarat sig bra ändå, säger hon och skrattar.

Jacobs bror Titus gör just nu sin praktik inom matframställning och får snart sitt slutbetyg och kan söka jobb. Den enda som inte behöver hjälp är systern Deri som har egen familj.

Britt ha r varit i Kenya flera gånger, och senaste resan var dottern Margreth med. Det var en oförglömlig resa. Förutom en tre dagar lång vistelse i Jacobs hemby besökte de även Martas skola. Det var inte helt lätt att komma in. Man var mycket misstänksam mot främlingar och deras avsikter. Men när de väl förstod vilka de var öppnades skolan direkt för de exotiska besökarna. Såväl elever som skolpersonal med rektorn visade dem runt.

– Vi fick en otrolig guidning i den mycket enkla, men välskötta skolan. Lite ont gör det i mig att matsalen inte hade tak. Men det ska jag försöka hjälpa dem med.

Hemma hos Jacobs familj hade hela släkten samlats, inklusive prästen som var speciellt inbjuden. Det var en stor händelse och Britt var redan känd i hela byn.

För Margreth som stöttar Britt i sitt engagemang, var det fascinerande att se och möta Jacob, syskonen och alla andra som hon bara hört talas om.

– Jag förstår mamma. Det är helt fantastiskt att kunna hjälpa andra. Man får så otroligt mycket tillbaka.

Britt ä r rädd att det inte blir fler resor för hennes del. Hälsan börjar säga ifrån. Sviterna efter en bilolycka 1979 där hon miste sin mamma och själv skadades svårt börjar kännas, liksom en gnutta ålderströtthet, och flera fall av bröstcancer i familjen, även för egen del börjar kännas. Dessutom har det blivit en kostnadsfråga.

– Min pension räcker inte till allt. Men jag har ändå så jag klarar mig, och vi lever i Sverige, har mat för dagen och kläder på kroppen.

Britt har givit Jacobs familj ett liv, något att tro på, något att leva för. En framtid. För henne är deras liv och möjligheter lika viktiga som hennes egna fyra barns.