Dag Solstad.
Dag Solstad.

Dag Solstad | 17:e romanen

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Jag antar att Dag Solstad redan 1992, när förs­ta boken om Björn Hansen, Elfte romanen, artonde boken, utkom i Norge (svensk översättning 1997), tillbörligen hyllades. För att den på osentimentalt korthugget ältande manér beskriver den ensamma människan utkastad i en värld där allt eftersträvansvärt försiggår på och består av yta, och där vi alla är fångar i våra föreställningar om vad andra anser oss vara.

Nu ger Ordfront ut Solstads andra bok om Björn Hansen, 17:e romanen kallad, och gör det finurligt nog i ett samtryck med den första, för att de av oss som missade den första romanen när den kom, nu ska få chansen att koppla ett bamsegrepp om denne Solstadsidé till romangestalt. För en idé är han, Björn Hansen, vare sig han vill det eller ej, ett utkast eller säg försök till en människa så som han skulle kunna framleva några decennier under 1900-, början av 2000-talet någonstans mitt i vad som är och förblir världens marginal.

ANNONS

Och häri ligger stor del av behållningen. I idén. I att Solstad aldrig riktigt låter mig ”förstå” och därmed liera mig med Björn Hansen. Känner jag med honom? Nja. Snarare känner jag väl igenom honom, som något i mig själv jag inte alltid vill kännas vid. Likt en handkamera rör sig Björn Hansen genom sitt liv, eller sitt o-liv, som han tänker. Registrerar misslyckanden, genomlever konsekvenser av beslut som han aldrig riktigt vare sig fattar eller förstår. Aldrig riktigt i livet, snarare bredvid, alltid med en vag känsla av obehag, och liksom… åsiktstömd.

På 158+126 romansidor transformeras Björn Hansen från gift och far, till frånskild statstjänsteman och sambo, amatörskådis, singelgubbe, försäkringsbedragare, fängelsekund, före detta fängelsekund, revisor för företag i den ekonomiska gråzonen, pensionär och slutligen farfar. Men som sagt: alltid bredvid. Är Björn Hansen rädd? kan man fråga sig. Och det frågar sig väl också Björn Hansen till slut, på ogenomtänkt veckoslutsvisit i det förflutna, instängd i sonens och sonhustruns källarrum.

Såklart jublar jag när källarmonologen, igångsatt ett par timmar tidigare i parets vardagsrum under en ökenvandring mellan bröllops- och skolfotografier, halvtänkt och halvlevt, nu slår ut i full blom. Här, om inte förr, kliver Dostojevskij ut ur väggarna, och fan tro’t om jag inte här först också inser hur impregnerat hela projektet Björn Hansen är av Kierkegaards omtagningsresonerande text, till exempel den Björn Hansen burit med sig under halva 17:e romanen: Sjukdomen till döds, som ju bearbetar förtvivlan som ett slags väntrum mellan o-liv och o-död, uppskjutet och inställt. För även om inget livshotande någonsin händer i Solstads text så står det helt klart: dessa liv vi alla ålagt varandra är livsfarliga.

ANNONS

Lars Anderssons ganska obeslutsamma översättning av 17:e romanen slutar dock aldrig helt att störa min läsning, och det är jättesynd. Jag tror att Solstads skenbart enkla prosa behöver en mycket fastare svensk språkdräkt, förslagsvis den som Cajsa Michell valt att klä elfte romanen, artonde boken i: osentimentalt och bestämt. Briljant! Vad mer? Nobelprisflagg på denne man?

Den norske författaren Dag Solstads bok 17:e romanen, som handlar om den alienerade Björn Hansen, som ser sitt eget liv som genom en handkamera.

.

Marie Norin är författare och kritiker. Har gett ut fyra diktsamlingar samt romanerna Kupa (2007) och Djuraffär (2010) och utkommer i augusti med Vit vit.

ANNONS