Skatter är ett kärt debattämne för många. Traditionellt har moderater talat sig varma för sänkta skatter eftersom det då blir mer kvar iden enskildes plånbok, medan socialdemokraterna har hävdat att höga skatter inte är något större problem eftersom pengarna används för att utjämna skillnader mellan skilda befolkningsgrupper.

I takt med att den politiska kartan ritas om har det dock blivit svårare att sätta etiketter på de politiska partierna när det gäller den framtida beskattningen. I det sammanhanget är det mycket intressant att iaktta hur det jobbskatteavdrag, som den borgerliga alliansen på riksplanet, har genomfört isnart fyra etapper.

De hittills genomförda etapperna har gynnat alla löntagare och det gäller inte minst låg- och medelinkomsttagare. Vårdbiträden, sjuksköterskor, poliser, metallarbetare och lärare har fått en eller två tusenlappar extra i plånboken tack vare jobbskatteavdraget. Som socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M) och riksdagsledamoten Mats G Nilsson (M) påpekar i dagens debattartikel i HP är dessa skattesänkningar också gynnsamma för samhällsekonomin.

Trots det har Socialdemokraterna och Vänstern först sagt nej till jobbskatteavdragets skilda etapper. Socialdemokraterna har dock regelbundet accepterat avdraget etapp för etapp när det väl har förvandlats från förslag till praktisk politik. Denna politiska kappvändning är inte ideologiskt betingad utan här handlar om cynisk politisk taktik.

Partiledaren Mona Sahlin och den ekonomispolitiske talesmannen Thomas Östros har nämligen upptäckt att det är grupper, som traditionellt har röstat med Socialdemokraterna, som har gynnats av den borgerliga alliansens jobbskatteavdrag. Socialdemokraterna har dragit slutsatsen att det vore politiskt självmord att ta bort jobbskatteavdraget om det blir regeringsskifte efter riksdagsvalet 2010.

Ännu märkligare är dock Vänsterns förändrade inställning. Fram till i söndags hävdade Lars Ohly med envishet att alla etapper av jobbskatteavdraget borde försvinna om det blir en rödgrön regering om ett år. Plötsligt vände han under det gångna veckoslutet kappan efter den nu gällande skattevinden och förklarade att Vänstern godtar de tre hittills genomförda etapperna av jobbskatteavdraget.

Denna uppenbara kappvändning i jobbskattefrågan bör observeras av alla de pensionärer, som tycker att de betalar alltför hög skatt för tillfället och som har lyssnat på Mona Sahlins och Thomas Östros locktoner. De båda socialdemokraterna har ju lovat pensionärerna sänkt skatt från 1 januari 2010 om det blir regeringsskifte.

Mona Sahlin har lovat att löntagare och pensionärer skall betala samma skattesats vid samma inkomst. Det skulle kosta statskassan minst 20 miljarder kronor om pensionärerna skulle få del av jobbskatteavdraget. Hur detta skall finansieras talar Socialdemokraterna tyst om.

Såväl Mona Sahlin som Thomas Östros har emellertid också framhållit att framtida skattehöjningar är oundvikliga. Den inte alltför begåvade slutsatsen kan bara bli en – skatten kommer att höjas för alla om Socialdemokraterna och Vänstern får möjlighet att bilda regering. Därmed minskar jobbskatteavdraget i betydelse och alla löntagare får därmed betala mer i skatt än vad de gör i dag.

Frågan är därför om Socialdemokraternas löfte till pensionärerna är reellt eller bara traditonellt valfläsk?

cHur detta skall finansieras talar Social demokraterna tyst om.