Omar och Marwa kom till Sverige när deras nu nioåriga dotter var nyfödd. Sedan dess har de fått två barn till, ännu en dotter och en son. De har fortfarande inte fått slutligt besked om de får stanna i landet. Omar driver ett företag där både han och Marwa jobbar.

- Jag tjänar pengar, betalar skatt och vill ge mina barn en framtid. Jag vägrar att göra som en del andra säger till mig, att sitta och ta bidrag.

Tiden i ovisshet tär hårt. För fyra år sedan fick de sitt senaste avslag på ansökan om uppehållstillstånd. I våras ansökte de på nytt, men har ännu inte fått något besked. Han berättar om oron, om frågan som ständigt hänger i luften: När kommer polisen?

De gjorde det en kväll i november förra året. Men inte för att föra dem ur landet. Grannar hade hört Omar och Marwa bråka och beskrev ”hjärtskärande” skrik.

- Jag skrek på henne, hon skrek på mig. Det var över på tio minuter, säger Omar när vi pratar om bråket. Han tonar ned händelsen och nekar till att ha misshandlat sin fru,

Blåmärket på hennes arm talade ett annat språk och övertygade tingsrätten som dömde honom till fem månaders fängelse eftersom han också uppmanade henne att inte prata med poliserna. Rätten avfärdade en rad andra misstankar, bland annat fanns det inga belägg för påståendet att han skadat sina barn. Åklagaren yrkade dessutom på att han skulle utvisas, men tingsrätten biföll inte det.

I efterhand har Marwa sagt att hon överdrev anklagelserna mot honom. Hon ville hämnas efter att hon hört rykten om att han träffade andra kvinnor och det var den saken de bråkade om kvällen när polisen kom hem till dem.

Redan när Omar satt häktad förra vintern höll hans företag på att gå omkull. Nu har han bett om att få avtjäna den återstående tiden med fotboja. Men frivården tycker att det är stor risk för att han ska återfalla i brott. Han nekar till misshandeln, talar för dålig svenska och anses inte lämplig för fotboja, trots att det ska kunna vara förstahandsval för de som döms till kortare fängelsestraff.

- Jag har drygt 30 dagar kvar när man räknar bort häktestiden. Hamnar jag in i fängelse är det slutet för mitt företag.

Marwa påverkades från första stund att lämna sin man, men valde att bo kvar. Det ledde till att barnen omhändertogs eftersom de i juridisk mening, utifrån socialförvaltningens bedömning, utsatts för psykisk misshandel i hemmet. Marwas nya förklaring tas inte på allvar.

Barnen är fem, sju och nio år gamla. Syskonskaran är splittrad, inget av barnen bor tillsammans. Trots att de varit omhändertagna sedan i början av året har Omar ännu inte fått ta del av någon vårdplan för barnen. En sådan upprättas alltid och uppdateras och har som mål att visa vägen fram till det att barnen ska kunna återförenas med sina föräldrar, om det är möjligt.

Familjehemmen ligger på olika platser i Skåne och Halland. Sedan en månad tillbaka har Marwa fallit till föga och lämnat Omar. Tanken på barnens oro gnager Omar varje dag.

- Det har gått så långt nu att jag hellre blir utvisad, bara familjen får vara tillsammans igen, säger han.

Omar och Marwa heter egentligen något annat.