Det första mötet mellan Greger och Sonetten skedde i Karlskrona. Han gjorde lumpen och Saabs sportbil stod uppställd i skyltfönstret hos den lokala handlaren. Bilen slog direkt an strängar som skulle komma att vibrera inom honom under många år.

På den tiden var Saabs ansikte utåt i dag, Victor Muller, blyga tio år och tillbringade sorglösa dagar hemma i uppväxtstaden Amsterdam. Biltillverkaren Saab stod på topp och hade precis lanserat sin tredje version av den egna sportbilen. Saab Sonett III var ett tydligt märke av sin tid och lade bakom sig den mer 60-talsinfluerade version II.

Gregers väg fram till den röda pärlan började med att han lånade pappans Opel. Hans första egna bil var en Simca 1 000. I dag minns Greger den mest för det enorma glappet i växellådan.

– Min fick dra spaken runt hela Halland för att få i backen, säger han och sveper i en yvig gest med högerarmen.

Raden av bilar han ägt fram till dagens 9-3 innehåller Saabs tvåtaktare, ett par modeller av 99:an, en 900 GLE, en 9000, ännu en 900 och en 9-5 combi. Hans bestämda uppfattning är att Saab är originalet och att bilar som till exempel Volvo är bleka kopior.

– Volvo har bara presenterat trepunktsbältet. Allt annat är taget av andra biltillverkare. Jag har själv haft två Volvo-bilar, för att kunna jämföra. En 245:a och en 740. Jag brukar skoja och säga att om man vill köpa ett konstverk av en viss konstnär, då köper man inte en kopia och betalar lika mycket för den. Så är det mellan Saab och Volvo också.

Förr körde Greger Lönnergård motorcykel på fritiden. Men tillfällena när han och hustrun kunde dela intresset blev allt färre. Så när annonsen om att den röda skönheten från 1972 var till salu vägde Greger så klart in möjligheten att åter få med sig hustrun på turerna.

– Det är fyra år sedan nu. Jag ringde 20 minuter efter att annonsen lades ut. Jag var först men fick skynda mig. Bilen stod i Uppsala.

Greger ordnade släp och hittade ytterligare en Sonett som var till salu i Stockholmsområdet.

– Men när jag tittat på båda var det ingen tvekan. Den andra var väldigt fin invändigt, men sliten i lacken, hade rostigt avgassystem och en hel del andra saker som behövde fixas. Det var ett lätt val att betala 5 000 kronor mer och få den här bilen.

Greger Lönnergårds ungdomskärlek till Saabs sportbil väcktes till liv igen av att hans svåger också hade en. I perioder stod den hemma hos Greger.

– Han hade den uppställd i ett fuktigt garage där katter kunde kliva rätt över huven. Jag sade till honom att han inte fick ha den så, att jag skulle ta den ifrån honom om han inte förvarade den bättre.

Hotet verkställdes aldrig. Annonsen kom emellan och Greger fick en egen skönhet att bry sig om.

Saab Sonett har funnits i tre olika skepnader. Ursprunget skapades redan på 1950-talet och kallades först Saab Sonett Super Sport. Den kallades också Saab 94 och fick senare namnet Sonett I. Bilen var ett försök att ta fram en egen tävlingsbil. Den gjordes bara i sex exemplar.

Nästan tio år senare såg Saab Sonett II dagens ljus. Den ser inte alls ut som Gregers bil. I stort sett hela karossen har en annan form. När Sonett III kom 1970 ändrades utseendet både på fronten och i bakänden. Greger sticker inte under stol med att han föredrar bakänden. Fronten är inte alls lika lyckad.

– Härifrån och bakåt, säger han och pekar mitt på dörren, är bilen perfekt.

Han tycker särskilt om den lite kantiga linjen som börjar ungefär vid dörrhandtaget och löper längs med bilen ovanför hjulhuset och som avslutas vid den rakt avhuggna bakänden. Att likna formspråket med Ferraris lösning är kanske att ta i, men man ser utan tvekan att samma tankar funnits hos den som designade bilen.

Med facit på hand har det dock visat sig att eventuella likheter med ännu förnämare vrålåk inte spelar någon som helst roll. Hustruns vilja att åka med Greger i hans fritidsfordon ligger nästan kvar på samma nivå som när han tog ut hojen.

– Hon tränade till och med hemma i garaget på att komma i och ur bilen med stil. Men hon tycker att den är skumpig och att det dånar och luktar när man åker i den.

Hon h ar rätt. Gregers bil har stummare fjädring än originalet. Och öronpropparna som hänger över rattstången talar sitt eget tydliga språk. Greger liknar Sonetten vid att köra en go-kart.

– Det ska vara lite skumpigt. Fjädringen ger bilen sin väghållning. Och när det gäller bullret blev det mycket bättre efter att jag lagat ett par rosthål. Den är tystare i kupén nu, försäkrar han.

Greger Lönnergård har bilen inregistrerad året om. Men han kör aldrig med den på vintern. Under den kommande vintern ska han laga en skada i nederkanten på bakluckan. Den kom till när han råkade backa på något. Stora delar av karossen är i glasfiber och därför är han inte ett dugg orolig över att skadan ska kunna lagas på ett sätt som gör att misstaget försvinner spårlöst.

När vi träffas har Saab just fått nobben till det första försöket att rekonstruera bolaget.

– Då går det antagligen åt Häcklefjäll. Det är för jädra synd, tänk så många arbetstillfällen som är i fara, säger Greger och ser uppriktigt ledsen ut.

För hans egen del spelar Saabs ekonomiska problem mindre roll. Värdet på hans 72:a varar utan tvekan.

– Det är ju ingen märkvärdig bil egentligen. Men den är himla rolig. När min son lånade den en gång för att åka på ett bröllop och kom med tjejen till stället där de skulle äta middag trodde alla att det var brudparet som kom.

– Jag har sett folk som försöker sälja sina Sonetter för över 100 000 kronor, till och med 120 000. Men jag säljer den inte. Den ska stanna i familjen, min son har sagt att han gärna tar över den.

När kärleken väcktes var den ouppnåelig. Men ödet ville annorlunda. Nästan 40 år senare ropade bilen med stort B på honom i en annons. Saabfrälste Greger Lönnergård tvekade inte en sekund.

Det första mötet mellan Greger och Sonetten skedde i Karlskrona. Han gjorde lumpen och Saabs sportbil stod uppställd i skyltfönstret hos den lokala handlaren. Bilen slog direkt an strängar som skulle komma att vibrera inom honom under många år.

På den tiden var Saabs ansikte utåt i dag, Victor Muller, blyga tio år och tillbringade sorglösa dagar hemma i uppväxtstaden Amsterdam. Biltillverkaren Saab stod på topp och hade precis lanserat sin tredje version av den egna sportbilen. Saab Sonett III var ett tydligt märke av sin tid och lade bakom sig den mer 60-talsinfluerade version II.

fram till den röda pärlan började med att han lånade pappans Opel. Hans första egna bil var en Simca 1 000. I dag minns Greger den mest för det enorma glappet i växellådan.

– Min fick dra spaken runt hela Halland för att få i backen, säger han och sveper i en yvig gest med högerarmen.

Raden av bilar han ägt fram till dagens 9-3 innehåller Saabs tvåtaktare, ett par modeller av 99:an, en 900 GLE, en 9000, ännu en 900 och en 9-5 combi. Hans bestämda uppfattning är att Saab är originalet och att bilar som till exempel Volvo är bleka kopior.

– Volvo har bara presenterat trepunktsbältet. Allt annat är taget av andra biltillverkare. Jag har själv haft två Volvo-bilar, för att kunna jämföra. En 245:a och en 740. Jag brukar skoja och säga att om man vill köpa ett konstverk av en viss konstnär, då köper man inte en kopia och betalar lika mycket för den. Så är det mellan Saab och Volvo också.

Förr körde Greger Lönnergård motorcykel på fritiden. Men tillfällena när han och hustrun kunde dela intresset blev allt färre. Så när annonsen om att den röda skönheten från 1972 var till salu vägde Greger så klart in möjligheten att åter få med sig hustrun på turerna.

– Det är fyra år sedan nu. Jag ringde 20 minuter efter att annonsen lades ut. Jag var först men fick skynda mig. Bilen stod i Uppsala.

Greger ordnade släp och hittade ytterligare en Sonett som var till salu i Stockholmsområdet.

– Men när jag tittat på båda var det ingen tvekan. Den andra var väldigt fin invändigt, men sliten i lacken, hade rostigt avgassystem och en hel del andra saker som behövde fixas. Det var ett lätt val att betala 5 000 kronor mer och få den här bilen.

ungdomskärlek till Saabs sportbil väcktes till liv igen av att hans svåger också hade en. I perioder stod den hemma hos Greger.

– Han hade den uppställd i ett fuktigt garage där katter kunde kliva rätt över huven. Jag sade till honom att han inte fick ha den så, att jag skulle ta den ifrån honom om han inte förvarade den bättre.

Hotet verkställdes aldrig. Annonsen kom emellan och Greger fick en egen skönhet att bry sig om.

har funnits i tre olika skepnader. Ursprunget skapades redan på 1950-talet och kallades först Saab Sonett Super Sport. Den kallades också Saab 94 och fick senare namnet Sonett I. Bilen var ett försök att ta fram en egen tävlingsbil. Den gjordes bara i sex exemplar.

Nästan tio år senare såg Saab Sonett II dagens ljus. Den ser inte alls ut som Gregers bil. I stort sett hela karossen har en annan form. När Sonett III kom 1970 ändrades utseendet både på fronten och i bakänden. Greger sticker inte under stol med att han föredrar bakänden. Fronten är inte alls lika lyckad.

– Härifrån och bakåt, säger han och pekar mitt på dörren, är bilen perfekt.

Han tycker särskilt om den lite kantiga linjen som börjar ungefär vid dörrhandtaget och löper längs med bilen ovanför hjulhuset och som avslutas vid den rakt avhuggna bakänden. Att likna formspråket med Ferraris lösning är kanske att ta i, men man ser utan tvekan att samma tankar funnits hos den som designade bilen.

Med facit på hand har det dock visat sig att eventuella likheter med ännu förnämare vrålåk inte spelar någon som helst roll. Hustruns vilja att åka med Greger i hans fritidsfordon ligger nästan kvar på samma nivå som när han tog ut hojen.

– Hon tränade till och med hemma i garaget på att komma i och ur bilen med stil. Men hon tycker att den är skumpig och att det dånar och luktar när man åker i den.

Hon h rätt. Gregers bil har stummare fjädring än originalet. Och öronpropparna som hänger över rattstången talar sitt eget tydliga språk. Greger liknar Sonetten vid att köra en go-kart.

– Det ska vara lite skumpigt. Fjädringen ger bilen sin väghållning. Och när det gäller bullret blev det mycket bättre efter att jag lagat ett par rosthål. Den är tystare i kupén nu, försäkrar han.

Greger Lönnergård har bilen inregistrerad året om. Men han kör aldrig med den på vintern. Under den kommande vintern ska han laga en skada i nederkanten på bakluckan. Den kom till när han råkade backa på något. Stora delar av karossen är i glasfiber och därför är han inte ett dugg orolig över att skadan ska kunna lagas på ett sätt som gör att misstaget försvinner spårlöst.

När vi träffas har Saab just fått nobben till det första försöket att rekonstruera bolaget.

– Då går det antagligen åt Häcklefjäll. Det är för jädra synd, tänk så många arbetstillfällen som är i fara, säger Greger och ser uppriktigt ledsen ut.

För hans egen del spelar Saabs ekonomiska problem mindre roll. Värdet på hans 72:a varar utan tvekan.

– Det är ju ingen märkvärdig bil egentligen. Men den är himla rolig. När min son lånade den en gång för att åka på ett bröllop och kom med tjejen till stället där de skulle äta middag trodde alla att det var brudparet som kom.

– Jag har sett folk som försöker sälja sina Sonetter för över 100 000 kronor, till och med 120 000. Men jag säljer den inte. Den ska stanna i familjen, min son har sagt att han gärna tar över den.

När kärleken väcktes var den ouppnåelig. Men ödet ville annorlunda. Nästan 40 år senare ropade bilen med stort B på honom i en annons. Saabfrälste Greger Lönnergård tvekade inte en sekund.

Det första mötet mellan Greger och Sonetten skedde i Karlskrona. Han gjorde lumpen och Saabs sportbil stod uppställd i skyltfönstret hos den lokala handlaren. Bilen slog direkt an strängar som skulle komma att vibrera inom honom under många år.

På den tiden var Saabs ansikte utåt i dag, Victor Muller, blyga tio år och tillbringade sorglösa dagar hemma i uppväxtstaden Amsterdam. Biltillverkaren Saab stod på topp och hade precis lanserat sin tredje version av den egna sportbilen. Saab Sonett III var ett tydligt märke av sin tid och lade bakom sig den mer 60-talsinfluerade version II.

den röda pärlan började med att han lånade pappans Opel. Hans första egna bil var en Simca 1 000. I dag minns Greger den mest för det enorma glappet i växellådan.

– Min fick dra spaken runt hela Halland för att få i backen, säger han och sveper i en yvig gest med högerarmen.

Raden av bilar han ägt fram till dagens 9-3 innehåller Saabs tvåtaktare, ett par modeller av 99:an, en 900 GLE, en 9000, ännu en 900 och en 9-5 combi. Hans bestämda uppfattning är att Saab är originalet och att bilar som till exempel Volvo är bleka kopior.

– Volvo har bara presenterat trepunktsbältet. Allt annat är taget av andra biltillverkare. Jag har själv haft två Volvo-bilar, för att kunna jämföra. En 245:a och en 740. Jag brukar skoja och säga att om man vill köpa ett konstverk av en viss konstnär, då köper man inte en kopia och betalar lika mycket för den. Så är det mellan Saab och Volvo också.

Förr körde Greger Lönnergård motorcykel på fritiden. Men tillfällena när han och hustrun kunde dela intresset blev allt färre. Så när annonsen om att den röda skönheten från 1972 var till salu vägde Greger så klart in möjligheten att åter få med sig hustrun på turerna.

– Det är fyra år sedan nu. Jag ringde 20 minuter efter att annonsen lades ut. Jag var först men fick skynda mig. Bilen stod i Uppsala.

Greger ordnade släp och hittade ytterligare en Sonett som var till salu i Stockholmsområdet.

– Men när jag tittat på båda var det ingen tvekan. Den andra var väldigt fin invändigt, men sliten i lacken, hade rostigt avgassystem och en hel del andra saker som behövde fixas. Det var ett lätt val att betala 5 000 kronor mer och få den här bilen.

Saabs sportbil väcktes till liv igen av att hans svåger också hade en. I perioder stod den hemma hos Greger.

– Han hade den uppställd i ett fuktigt garage där katter kunde kliva rätt över huven. Jag sade till honom att han inte fick ha den så, att jag skulle ta den ifrån honom om han inte förvarade den bättre.

Hotet verkställdes aldrig. Annonsen kom emellan och Greger fick en egen skönhet att bry sig om.

i tre olika skepnader. Ursprunget skapades redan på 1950-talet och kallades först Saab Sonett Super Sport. Den kallades också Saab 94 och fick senare namnet Sonett I. Bilen var ett försök att ta fram en egen tävlingsbil. Den gjordes bara i sex exemplar.

Nästan tio år senare såg Saab Sonett II dagens ljus. Den ser inte alls ut som Gregers bil. I stort sett hela karossen har en annan form. När Sonett III kom 1970 ändrades utseendet både på fronten och i bakänden. Greger sticker inte under stol med att han föredrar bakänden. Fronten är inte alls lika lyckad.

– Härifrån och bakåt, säger han och pekar mitt på dörren, är bilen perfekt.

Han tycker särskilt om den lite kantiga linjen som börjar ungefär vid dörrhandtaget och löper längs med bilen ovanför hjulhuset och som avslutas vid den rakt avhuggna bakänden. Att likna formspråket med Ferraris lösning är kanske att ta i, men man ser utan tvekan att samma tankar funnits hos den som designade bilen.

Med facit på hand har det dock visat sig att eventuella likheter med ännu förnämare vrålåk inte spelar någon som helst roll. Hustruns vilja att åka med Greger i hans fritidsfordon ligger nästan kvar på samma nivå som när han tog ut hojen.

– Hon tränade till och med hemma i garaget på att komma i och ur bilen med stil. Men hon tycker att den är skumpig och att det dånar och luktar när man åker i den.

Hon h rätt. Gregers bil har stummare fjädring än originalet. Och öronpropparna som hänger över rattstången talar sitt eget tydliga språk. Greger liknar Sonetten vid att köra en go-kart.

– Det ska vara lite skumpigt. Fjädringen ger bilen sin väghållning. Och när det gäller bullret blev det mycket bättre efter att jag lagat ett par rosthål. Den är tystare i kupén nu, försäkrar han.

Greger Lönnergård har bilen inregistrerad året om. Men han kör aldrig med den på vintern. Under den kommande vintern ska han laga en skada i nederkanten på bakluckan. Den kom till när han råkade backa på något. Stora delar av karossen är i glasfiber och därför är han inte ett dugg orolig över att skadan ska kunna lagas på ett sätt som gör att misstaget försvinner spårlöst.

När vi träffas har Saab just fått nobben till det första försöket att rekonstruera bolaget.

– Då går det antagligen åt Häcklefjäll. Det är för jädra synd, tänk så många arbetstillfällen som är i fara, säger Greger och ser uppriktigt ledsen ut.

För hans egen del spelar Saabs ekonomiska problem mindre roll. Värdet på hans 72:a varar utan tvekan.

– Det är ju ingen märkvärdig bil egentligen. Men den är himla rolig. När min son lånade den en gång för att åka på ett bröllop och kom med tjejen till stället där de skulle äta middag trodde alla att det var brudparet som kom.

– Jag har sett folk som försöker sälja sina Sonetter för över 100 000 kronor, till och med 120 000. Men jag säljer den inte. Den ska stanna i familjen, min son har sagt att han gärna tar över den.

Alien? Sonett har haft flera olika ansikten under sin tid. Greger Lönnergårds 72:a är i stort sett identisk med modellen från året före. Då fick bilen ny motor, ny front, nya fälgar och svartlackerad akterspegel. Pop-up-strålkastarna kom till i samband med att Sonett III presenterades 1970.