Pappa var funkisarkitekt i Uppsala och under hela uppväxten gick Johan Rosenlind på konstutställningar med sin familj. Men efter skolan blev det restaurangbranschen.

– I Uppsala fanns bara tre karriärvägar: universitetet, Farmacia eller Slottssenap. För mig var det självklart att flytta till Stockholm, det var där livet fanns, säger Johan som fick jobb som hovmästare på Victoria i Kungsträdgården.

– Det var stället där allt hände, där kändisarna häckade och där kön alltid var lång. Vid ett tillfälle på 80-talet stod Andy Warhol i kön, men han kom inte in, vakterna kände inte igen honom.

I fem år var Johan bokningschef på Hamburger Börs. Det krävde ett väl utvecklat sinne för logistik eftersom krogen hade 800 gäster per kväll.

– Galakvällarnas galakväll var när vi hade en show med Liza Minnelli, Sammy Davis och Frank Sinatra. Biljetterna kostade 10 000 kronor styck, och det var slutsålt.

Det var också i Stockholm som Johan träffade Lotta, sambo sedan 25 år och mamma till de två sönerna. Och det var tack vare henne som det blev Halland och Haverdalsstrand.

– Hon har varit här under hela sin uppväxt och fick ärva sin morfars hus när han gick bort, berättar Johan som hade en egen koppling hit.

– Mina föräldrar brukade hyra hus på Västkusten om somrarna, i Hunnebostrand, i Tylösand, i Mölle.

Så 1993 bytte familjen Rosenlind/Fritzdorf lägenheten på Reimersholme i Stockholms innerstad mot ett fritidshus i Haverdal. Det kändes som en bättre miljö för barnen och närheten till havet spelade också in när det stora beslutet skulle tas.

– Klara dagar ser vi ända till Kullen. Det är en fantastisk känsla att komma hem efter en dag i stadens slammer och mötas av tystnaden härute.

Fast numera är det inte lika stillsamt i Haverdal. När Johan och hans familj flyttade dit lyste det inte i särskilt många hus på vintern, i dag är nästan alla fritidshus omgjorda till året-runt-boenden.

– Men det känns fortfarande rätt opretentiöst. Det är en aning mer tillbakalutat än exempelvis Tylösand.

Till en början jobbade Johan inom restaurangbranschen även här, men egentligen var det kultur han ville syssla med. En dag stegade han upp till kommunen och frågade om han fick låna Norre port. Planen var att öppna ett galleri och så blev det.

– Jag satt där i ett par år och försökte få det att gå ihop. På vernissagerna kom det folk och jag sålde en och annan tavla. Men det höll inte i längden, människor hittade inte dit.

Det ena gav dock det andra. Kontakter i konstvärlden gjorde att Johan fick en projektanställning i Falkenbergs kommun. Uppdraget gick ut

på att arrangera en utställning

med skulpturer och installationer utomhus, i det offentliga rummet,

Sculptura 1997.

– Det blev succé, det vill jag påstå. Vi fick dit 21 konstnärer, både från Sverige och utlandet, och utställningen fick stort genomslag i media. Jag minns att jag satt och diskuterade konst i P1, det var häftigt!

De tre åren med Sculptura var roliga, men också jobbiga. Det var en ständig jakt på pengar och en massa konflikter som skulle lösas.

– Det var tryck från alla håll, och jag fick helt enkelt en överdos av konst och konstnärer. I stället lärde jag mig grafisk formgivning, att göra webbsidor och jobba med foto, rörlig bild och ljud. Under Sculptura hade jag hela tiden haft någon mellan mig och datorn, nu ville jag lära mig den biten själv.

Det ena har som sagt gett det andra i Johans liv. Under Sculptura-tiden hade han lärt känna musikläraren Stefan Petzén och det ledde vidare till ett nytt projekt: att på uppdrag av Halmstads kommun, Föreningen Gamla Halmstad och Högskolan samla in en massa smalfilm och sammanställa en film om Halmstad på 1950- och 60-talet. Den släpptes 2004 och sålde i 4 000 exemplar. Efter ett inslag i Västnytt, som visades i ettans morgonsoffa dagen efter, fullkomligt exploderade försäljningen.

– Folk ringde från hela Sverige och ville ha filmen. Tänk att jag som alltid har sagt att jag inte är nostalgisk, ställer samman en riktig nostalgitripp, säger Johan och skrattar.

"8mmhalmstad" fick en uppföljare, "Odyssén fortsätter", och i samband med Vågspel var det premiär för trean: "Halmstad 650 år". Den visades vid Bastionen under de fyra jubileumsdagarna.

– Det är en fiktiv dokumentär från 1957, som visar hur en massa människor är på väg till Halmstad, dit kungen och drottningen väntas. Filmen är ungefär en kvart och avslutas med att vi ställer den retoriska frågan om det skulle kunna bli en film även 2007, när Halmstad fyller 700 år...

Under hela sitt yrkesliv har Johan haft små inkomster, men också små omkostnader. Nu har han och Lotta fått tid och pengar att renovera sitt hus och förra året byggde de dessutom en ateljé

i trädgården. Något som Johan är påtagligt stolt över.

– Alla mina vänner gapskrattade när jag sa att vi skulle bygga ett helt hus själva. Jag är känd för att ha tummen mitt i handen. Därför kändes det otroligt kul när bygget stod klart och dessutom hade blivit precis som vi ville ha det, förklarar Johan.

Det är i ateljén han sågartill sina älgar. Idéen föddes för något år sedan och tanken var att göra ett form- och designprojekt av "någonting svenskt". Länge var det hela superhemligt, inte förrän det fanns ett utkast till en form fick Lotta och de närmsta vännerna se älgen. I dag finns ett färdigt konstföremål, som har blivit stommen i det som Johan kallar "moose collection". Än så länge tillverkas figuren i trä och gjutjärn, men förhoppningen är att den ska produceras i så många material som möjligt: rågummi, textil, glas.

Även om älgen vid en första anblick förefaller enkel, så ligger det mycket funderingar bakom den slutliga designen.

– I början var hornen spretigare, men det visade sig att de lätt gick sönder när jag sågade ut formen. Jag har också tagit bort älgens skägg, och stängt munnen. Grundregeln är att designen ska vara ren och att älgen ska gå lätt att tillverka i alla material, säger Johan och fortsätter:

– Det optimala vore att skapa ett varumärke som går att överföra till jeans, köksprylar, glasögonbågar. Det är förstås jättesvårt, men man måste ju få drömma!