Halmstadtjejen Annika hälsar med ett fast handslag. När HP träffar henne på en skola i Halmstad är hon glad och avslappnad, och ger inget som helst sken av att vara den trasiga tonårstjej man förväntat sig.

Utåt är det omöjligt att se att Annika levt ett liv av självmordstankar där hon tusentals gånger skadat sig själv.

– Klichén är väl en tjej med mörkt smink och svarta kläder, som gråter och skär sig på kvällarna. Jag brukar säga att det inte går att se på någon hur de mår. Med tiden blir man fantastiskt duktig på att dölja sina problem.

Beroendet att skada sig, för man kan faktiskt kalla det så förklarar hon, började när Annika var elva år gammal. På väg hem från skolan hittade hon en glasbit på en busshållplats och gjorde ett snitt på ena armen.

– Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte egentligen. Ingen hade sagt åt mig att skära mig, men jag bara ville testa hur det kändes. När jag väl hittade den där glasbiten blev det för svårt att stå emot.

Åren som kom beskriver hon som ett mörker. När ångesten, orsakad av hennes orimliga krav på sig själv och mobbning i skolan, blev för tung att bära blev skärandet hennes enda utväg.

– Det gör så ont, inne i en, när man mår så dåligt. Jag brukar säga att det känns som om man ska drunkna, man får liksom ingen luft. Att skada mig gav mig ett andningshål i allt det där mörkret.

Hon beskriver känslorna under skärandet som svåra att motstå.

– Det var som att trycket lättade, som att smärta inombords försvann. Nu vet jag ju att det är en återvändsgränd, och att det enda som händer är att jag skadar min kropp och förstör för mig själv. Men då var det det enda som fick mig att överleva.

Men i nian blev problemen värre. Självmordstankar och panikångest blev vardag och Annikas skärande började bli extremt.

– Jag skar mig innan jag gick och la mig på kvällen, jag gick upp på nätterna och skar mig, jag gick ut på lektionerna och skar mig. Gång på gång, flera gånger i timmen. När skärandet inte hjälpte brände jag mig. Jag var tvungen helt enkelt, ångesten var för stark.

Till slut kraschade tillvaron för Annika. Skolan kopplades in och hon blev inskriven på barnpsyk, något hon är övertygad räddade hennes liv

– Jag hade inte levt idag om jag inte fått hjälp, det är jag helt säker på. Jag är så oerhört tacksam att de inte gav upp hoppet om mig. Stödet från psyk och mina föräldrar var nog den sista livlinan jag hade.

Annika är fortfarande inte fri från sitt missbruk. Ångesten finns kvar, och ibland klarar hon inte att stå emot impulserna att skära sig igen. Men problemen är mindre än tidigare, och för första gången på länge vågar hon hoppas på att bli helt skadefri i framtiden. Hon har många råd till andra i hennes situation.

– Ge inte upp och härda ut ångesten. Det känns som att man ska dö, men det gör man inte. Hitta små saker i tillvaron som du tycker om att göra, sök hjälp och prata om dina problem med de människor som står dig nära. Det är nog de bästa råden jag kan ge.

Att så många unga tjejer idag väljer att skära eller på annat skada sig precis som hon har gjort är skrämmande, menar hon. Hon pratar om ett farligt beroende.

– Man blir så ledsen och rädd när man ser andra tjejer med skärsår på armarna, som säger att de bara testat någon enstaka gång. Jag vet ju hur farligt det är, hur lätt det är att fastna i. Det är som ett missbruk av vilken drog som helst.

Fotnot. Annika heter egentligen något annat