Gatumusikanter, rosförsäljare eller en ensam människa som sitter på trottoaren med en burk framför sig. Tiggeriet i Sverige tar sig olika uttryck, men är alla exempel på hur fattiga människor söker sig till Sverige eftersom alternativet i hemlandet är ännu sämre.

En del av tiggeriet är med säkerhet organiserat. Enligt Rikspolisstyrelsen är antalet anmälningar om människohandel för annat än sexuella ändamål nu större än antalet traffickingmål. Men än så länge finns det få avgjorda rättsfall.

Varken Hallands polisområden eller utlänningsroteln har gjort någon närmare undersökning av vilka de tiggande utlänningarna är eller hur verksamheten styrs.

- Men jag vet att poliser på sin lediga tid sett att folk kommit fram till tiggarna och samlat ihop deras pengar och sedan kört i väg i en fin bil. Detta har noterats i både Halmstad och Varberg, säger Marianne Paulsson.

Hon och hennes kollegors erfarenhet är att tiggarna i Halland bara stannar en mycket kort tid.

- Då är de svåra att spana på.

Tiggeri är tillåtet i Sverige och en EU-medborgare får lov att stanna här i tre månader. Sen måste de lämna landet, om så bara för en dag.

- Och det ligger på dem att bevisa att de varit borta, kanske med en biljett eller ett kvitto från en övernattning, säger Marianne Paulsson. Och vi gör identitetskontroller.

Tiggarna har ingenting att hämta från det svenska sociala försäkringssystemet.

- Man ska inte kunna leva på andra länders socialbidragssystem. Om så sker är kommunerna skyldiga att rapportera detta till oss. De får de inte ens stanna i tre månader, säger Marianne Paulsson.

Socialtjänsten har dock skyldighet att ingripa om barn används för tiggeri.

- Men det har aldrig varit aktuellt och ingen har vänt sig hit för att få hjälp, säger enhetschefen Anneli Westling i Varberg.