Det är mitt på dagen och tryckande varmt i Hålan bakom Annies gård i Haverdal. Det av lummig grönska omgivna gamla grustaget är spelplatsen för Albert Olsson-sällskapets uppsättningar.

När vi kommer dit är repetionerna i full gång och regissören Kålle Gunnarsson ropar ut anvisningar medan skådespelarna kämpar på i hettan. Jag avundas inte skådespelerskan Johanna Gometz när hon klär på sig sina dubbla lager av medeltidsinspirerade scenkläder inför fotograferingen.

– När jag fick kläderna tänkte jag att det var skönt att de var varma eftersom jag kommer ihåg hur mycket man frusit vissa somrar, säger Johanna som trots att hon bara är 24 år är något av en veteran i sammanhanget. Hon har medverkat i ”Brockhusen”-uppsättningarna sedan hon var elva år.

I sommar spelar hon huvudrollen som den självständiga och kaxiga Sidsela Skaugsdotter i den nyskrivna pjäsen ”Trampa inte på min tröskel” som har urpremiär fredagen den 30 juli. Manuset är utarbetat av Martin Odd och bygger på Albert Olssons romantrilogi från 1970-talet: ”Härsklystna herrar”, ”Kvinnofejd” och ”Trampa inte på min tröskel”.

Berättelsen tar sin början i Harpeljunga by år 1236 då Sidsela är i sena tonåren, vi får sedan följa henne tills att hon är drygt 30 år.

– Sidselas mamma dog när hon var liten och hon är egentligen väldigt osäker. Men utåt sett är hon den starka kvinnan som vill ha sin egen gård och själv välja vem hon ska gifta sig med.

– Fast samtidigt som hon vill ha självständighet så längtar hon också efter kärlek. Men hon vill inte ha en man som styr och ställer utan någon som hon kan känna sig trygg tillsammans med. Varje dag går hon till kyrkan och ber till jungfrun: ”Kan en kvinna få behålla sin stolthet och ändå vara värd kärlek?” berättar Johanna entusiastiskt om sin rollkaraktär.

Trots att pjäsen utspelas för 700 år sedan, känner Johanna igen sig i mycket hos Sidsela. Precis som hon är hon målinriktad och gillar att få saker och ting gjorda. Rollen som Sidsela är Johannas första huvudroll, något som hon tycker känns både spännande och nervöst.

– Först när jag fick manuset tänkte jag; hur ska jag klara av att vara så hård och arg hela tiden? Men vi har jobbat om rollen så det har blivit mer av en typisk pappa-dotter-relation som det säkert är lätt för många att känna igen sig i. Men det är en svår roll med mycket känslor, säger Johanna som trots den stekande solen inte alls ser trött ut.

Redan när Johanna var fem år började hon spela teater på fritiden och sedan dess har skåde­speleriet varit en stor del av hennes liv. Men att bli skådespelare på heltid är ingenting som hon drömmer om.

– Jag är rädd för att min passion för teater skulle försvinna om jag satsade på det fullt ut. Dessutom vill jag så mycket annat – jag älskar till exempel att resa! Däremot har jag gärna ett jobb där jag kan vara ledig på somrarna så att jag får tid att spela teater, berättar Johanna som nyligen har kommit in på en utbildning till studievägledare på Malmö högskola.

Den allra främsta anledningen till att Johanna tycker att det är så roligt med teater är människorna som omger henne.

– Den här gruppen är ett riktigt gott gäng där alla är med på samma villkor! Alla arbetar ideellt och alla sluter samman och tar hand om varandra. Jag är en väldigt social person som tycker att det är tråkigt att vara ensam. Om jag är ensam hemma sitter jag inte och läser en bok utan då ringer jag och ber någon komma över, berättar Johanna som precis som Sidsela framstår som en tjej med stark vilja och skinn på näsan.