Det är en svårt utsatt Marilyn Monroe (förnämligt spelad av Sara Bonab) på dekis vi möter i årets Halmstadspex. Alla vill ha något av superstjärnan som så här på ruinens brant bor i en liten husvagn i Hollywood: ex-mannen, tillika regissören Arthur Miller (Erik Isidorsson) vill ha henne i studion innan filmbudgeten är slut. Den avundsjuka husan – ”Marilyns RUT-avdrag” – Eunice Murray (Camilla Vikström) har en förrädiskt vacker sångröst men vill helst se sin matmor försvinna helt. Bröderna John och Robert Kennedy (Mattias Harrysson, Gustav Jönsson) vill båda ha Monroe mellan lakanen medan presidenthustrun Jackie (Evelina Tilving) vill avslöja sin makes otrohet för att kunna utkräva hämnd (att utmärkta Tilving är otäckt lik Jamie Lee Curtis i ”Halloween”-filmerna gör det hela nästan otäckt ‧– när kommer Michael Myers med sin långa kniv?).

Men vad vill Marilyn då? Mest käka piller, många piller, vilket årets anakronism – en sexfixerad herre från ett annat århundrade, spelad av Simon Petersson, – förser henne med. Pillren gör Marilyns dagsform lika svängig som HBK:s backlinjes, men betydligt mer underhållande. Kombinationen av svartsjuka, avundsjuka och missriktad välvilja visar sig dock vara fatal.

Handlingen i ett spex bör inte vara knepigare än den i ett avsnitt av ”Teletubbies”. På denna punkt har Halmstadspexarna gjort ett utmärkt jobb. Utan långa och invecklade ”jag är han och ska göra det”-repliker behöver det aldrig bli långt mellan skratten, och det gläder mig mycket att antalet så kallade ”omtag” hålls på en lagom nivå. Tempot är fram till pausen högt, för att därefter mattas något utan att för den skull bli segt. Det sjungs mestadels vackert och den blott ett år gamla danssektionen tillför både humor och spänning – vad sägs om klassisk balett till Rammsteins ”Du hast”?

Till sist några ord om lokalen: då Halmstads teaters stora salong för tillfället inte är tillgänglig för produktioner fick Halmstadspexet i år se sig om efter något annat. Det talades först om Kårhuset som spelplats – vilket jag tror hade varit förödande då spexet skulle riskera att förlora dess koppling till staden och därmed den del av publiken som inte längre har CSN som kortnummer i mobilen – men blev till slut ändå teatern och den lite mindre Figarosalen. Denna klär på alla sätt spexet bättre än den stora salongen. Spexare lever högt på publikreaktionerna, och med åskådarna i knäet kan scenensemblen här lättare känna in om det läge för ännu ett ”omtag” eller om det faktiskt är dags att gå vidare i handlingen. En annan fördel med Figarosalens litenhet är att eventuella falsktoner inte klingar särskilt länge.