Hon skymtar också i Noréns ”dödsbok”, den nyligen utgivna ”Filosofins natt”: en syster, dotter, eller ett medlidandets alter ego.

I pjäsen ”Fragmente”, nyskriven för Folkteatern, finns gestalten i den korta öppningsscenen: arg, kränkt över vad hon uppfattar som oöns­kade mms. Sedan återkommer hon inte förrän i andra akten, då i annan och fullt utvecklad rollfigur: incestoffer, psykpatient med suicidfantasier.

Pjäsen må heta fragment, och är full av sidohandlingar och -gestalter, men rymmer en kärna av familjedrama, Noréns urscen med mannen, kvinnan och barnet, och de inre och yttre centrifugalkrafter som söndrar och driver dem åtskils.

En man återvänder till sin familj för att ”ta hand” om den, men lyder under ett upprepningstvång. Han har tagit farväl av sin döde far, utan försoning, utan förståelse.

Tonårssonen gör uppror, eftersom han vet att fadern förgripit sig på systern, vilket är orsaken till att hon befinner sig på psyket. Modern är arbetslös, har haft en likgiltig sexuell relation med en granne, men blir gravid med den hemkomne mannen. 

Scenrummet, som kan vara ett sjukhus, ett väntrum, en hyresfastighet – ljudlandskapet är ett hotfullt vinande ventilationssystem - påminner i Erlend Birkelands scenografi om ett soprum, en återvinningscentral för textilier, eller ett tillhåll för uteliggare.

Scenen är cirkelformad, och skådespelarna roterar, på samma sätt som rollfigurerna cirkulerar, berör varandra i samtal eller impulsmässigt våld.

Cirklar gör även texten, kring teman som funnits i författarskapet sedan dess början: övergrepp, prostitution, fäder som lämnar, kringströvande känslomässigt hemlösa barn, onda gärningar utan medveten ond vilja. Den kan ses som en anklagelseakt mot fäders ogärningar, och kulminerar i ett oerhört brott.

Pjäsen påminner något om ”Personkrets 3:1”, men gestalterna befinner sig inte på den absoluta botten. De är på väg dit, men försöker hanka sig fram.

Sergej Merkusjev gör en serbisk taxichaufför som lider av ekonomisk stress. Det talas om utförsäkringar, utmätningar, arbetslöshet, nyfattigdom, men inte om missbruk. 

Textens pauser eller extremt vardagliga tonlöshet är ett tecken för ofullkomligheten hos gestalterna; bristerna, skadorna, uppgivenheten.

Det finns ingen hjälp att få, men detta är inte så mycket en klagan över nermonteringen av vården och trygghetssystemen, som ett existensens grundvillkor: frustration och fruktan. Det finns bostäder, men inget hem. Utbrott av våldsmakt men egentligen bara maktlöshet. 

Självmord eller mord är konstanten, eller konsekvensen, av irrandet, den likgiltiga begärsutlevelsen. Den ofrivilliga döden, i cancer, för den som vill leva kontrasteras mot suicidförsöken av den som inte förmår överleva.

Handlingar framstår som automatiska, gestalter som oförmögna att tala, men det är en bild av ett större ödesperspektiv.

En Noréntext i rätt regihänder har en förunderlig förmåga att illuminera en ensemble, närmast förandliga den, trots att stoffet är grovt realistiskt. Mest uppenbart blir det i föreställningens centrala scen, där den återvändande pappan ska tala med dottern, hemma på permission.

Linus Fellbom låter dotterns bortvända ansikte och rädda, rädda kropp lysas upp allt skarpare, medan pappan, fortfarande talande, sjunker in i skymning. Bättre än så går det inte att göra naturalistisk teater med symboliska övertoner. Briljans är just det rätta ordet.