En artists storhet går att mäta i förmågan till variation med både bredd och fördjupning, men också genom att se hur åskådarna reagerar på nummer de redan har sett. I den senare kategorin är det få svenskar som överträffar Carl-Einar Häckner.

Jag blir lika konfunderad över tricket med de hopknutna sidendukarna andra gången och skrattar faktiskt mer nu på Varbergs teater än tidigare på Liseberg, när trollkarlen tar upp Susanne och Mattias på scen, ger de masker med rörliga munnar och gör deras röster i första aktens roligaste nummer.

En nyckel är förstås publikkontakten. Häckner kommer snabbt nära rent fysiskt, när han "svävar" in på scen, poserar som en modell, tigger applåder (med en glimt i ögat som gör att det aldrig blir irriterande) och får i gång en dialog med Maggan och andra på de främsta bänkraderna under sin korttrick.

Hans inre tankar tar däremot lite längre tid att nå ut i salongen.

"Swedish meatballs med lingon" hade urpremiär i Göteborg förra hösten och upplägget med växlingar mellan humor och allvar i trolleri, visor och monologer känns igen från turnén med "Pusseldrömmar" som stannade till i Halland våren 2008.

Det är tvära kast, ungefär som med Jonas Gardell, men Häckner är aldrig så pretentiös. Jag gillar att han i stället bejakar det naiva och absurda – som när han har en pruttkudde vid den ovanliga flygeln, sjunger om en tjej som blev trampad av en cirkuselefant eller berättar om hur kebabsåsen rinner under ringarna på hans tonårshjälte, Mötley Crüe-basisten Nikki Sixx.

Trollandet känns spontant, men även de inrepeterade texterna framför med skön, avslappnad tajmning. Vi får en glimt av den osäkre Carl-Einar, som jagas av ett hjärnspöke i form av en haj.

I en låt tror jag först att han sjunger "Silea", alltså om den tyska lindansaren Silke Adolph, som väl fortfarande är hans flickvän? Men det är en siluett det handlar om. Ensamhet på gott och ont är ett återkommande ämne, ihop med stora livsfrågor som "Kan jag älska?".

Men komiken finns där som ett skyddsnät, både så att Häckner inte blir för självutlämnande och för oss i publiken som kan känna igen oss i repliker som "Jag ville kyssa henne. Men jag vågade inte. Så jag fortsatte prata" och "Jag har aldrig sagt att jag inte vill ha barn /…/ Jag vill ha barn. Jag ska bara städa först".

Att någon verkar vara född att stå på scen är verkligen en sliten klyscha, men efter "Swedish meatballs with lingon" vet jag en underhållare som det tveklöst passar in på. Det är en nybliven 43-åring som föddes i Nol och växte upp i Gårdsten i göteborgsförorten Angered och hans namn är Carl-Einar Fredrik Richard Häckner.