Johan Glans tog Halmstad med storm, en humoristisk stand up-storm fullpackad med skämt av det personligare slaget, när han på onsdagskvällen hade svensk turnépremiär med sin show ”World Tour of Skandinavien” inför en fullsatt Halmstads teater.

Jag har själv aldrig varit speciellt förtjust i stå upp-komik. Faktum är att jag över huvud taget inte har varit på en storskalig show i stil med Johans Glans enmansföreställning. Därför var jag mycket nyfiken på vad han skulle hitta på.

Tidigare har jag bara sett honom i ”Kvarteret Skatan”, men jag har fått intrycket att han är en glad och ödmjuk prick och inte speciellt kontroversiell, åtminstone jämfört med hans ruffigare och mer frispråkiga kolleger. Jag hade även på känn att han är bäst på den typen av humor som vi alla känner igen och kan relatera till. Vardags- situationerna.

Hade jag rätt? Japp. Jag tycker att Johan Glans fungerar galant när han håller sig till det han kan. Först och främst händelserna som vi helst inte vill hamna i. Tillfällen när vi skulle göra vad som helst för att försvinna från platsen eller spola tillbaka tiden med någon slags fjärrkontroll. Exempelvis högljudda nysningar i en fullsatt hiss med kavalkader av slem som hamnar på spegeln. Eller om man – eller jag, det blir värre om jag direkt sätter mig in i situationen – skulle tappa min sko mitt i vinterrusket och på olika sätt försöka dölja det i hotelllobbyn, eller att jag skulle inleda psalmsången i kyrkan med en på tok för hög röst (aj, aj vad pinsamt!), eller om jag på grund av språkliga barriärer missförstår någon och situationen därför tar jobbiga uttryck.

Det är vid de tillfällena jag skrattar. När jag känner igen mig i vad som händer.

Min enda kontakt med stå upp-komik har annars varit i mindre, intimare humortillställningar i undangömda lokaler någonstans i något hippt stadskvarter. Inne på ställen där indierocken i högtalarna, kulturkoftorna kring borden, doften av popcorn och den lokalt bryggda ölen är minst lika viktig för helhetsintrycket som själva komikerna framme på scenen. En gång befann jag mig i Cambridgekvarteren i Boston och bevittnade hur en helgalen, berusad och hyfsat nedgången amatörkomiker fullkomligt rasande rev ned hela sceninredningen. Då visste jag inte om jag skulle skratta eller springa därifrån.

På onsdagskvällen stod det snabbt ganska klart att ingen skulle behöva lägga benen på ryggen och fly från den här showen. Det finns ju en anledning till att Johan Glans har blivit så populär i Sverige. Han är helt enkelt folklig och inte speciellt farlig alls, ja, nästan lite av en (något hysterisk sådan) svärmorsdröm.

Han har en poäng när han säger att många skäms för att de tycker att låga kiss- och bajsskämt är roliga: ”De vill ju inte verka omogna” och ”I enkäter säger de att de gillar satir och humor med någon typ av udda knorr”.

För i Johan Glans humorvärld stämmer det nog väl. Det är nämligen inte satir med udda knorrar som han pysslar med. För jag tycker inte alls att han är lika rolig när han rör sig bort från de personliga skämten och i stället börjar fokusera på till exempel isländsk politik och andra mer abstrakta (eller opersonliga) ämnen. Där är han inte tillräckligt vass för att jag ska tycka att det är lika ”ramla av stolen”-hysteriskt som i och för sig flera andra i salen verkar att tycka. Men när han återvänder till det folkliga, till exempel jobbiga barnkalas och torra ”pappaskämt”, så haglar återigen skratten bland de 900 personerna i publiken – ja, till och med jag skrattar en hel del. Trots att jag är en sådan där person som i många fall föredrar satirisk humor med udda knorrar framför Johan Glans mer vardagsfokuserade skämt. Åtminstone utger jag mig för att göra det...