Fasornas nestor i stark scensättning
Skräck – fiktionens skräck – gör sig av allt att döma bäst på film eller i bok.
Relaterat
Fakta
De dödas skrik – nattfasor av Edgar Allan Poe
teater
Översättning: Erik Carlqvist. Regi: Marie Parker Shaw. I rollerna: Karin Lithman, Bashkim Neziraj, Erik Olsson, Henrik Svalander. Ljus: Sven-Erik Andersson. Musik: Anders Ortman. Malmö Stadsteater 4/8
Trots filmmediets förtjusning i vidlyftiga effekter och dukar har det med begränsningen att göra: verklig suggestion och gastkramning kan bara frammanas på relativt liten yta. Med all respekt för människor som lider av agorafobi så är den klaustrofobiska känslan rädslans hemvist.
Premiärkvällen vill emellertid vädret ha ett finger med i spelet. Strax före elva invaderas centrala Malmö av åska, störtregn och närgående blixtar. Smal sak om det inte vore för att publiken mindre än en timme tidigare på Hipps innergård ockuperats av ljud- och ljuseffekter som signalerade ett helvetiskt oväder.
Om naturens makt över kulturen är en utbredd konstnärskliché så tycktes detta plötsliga utbrott från himlen och helvetet stärka tron på att litteraturen och teatern faktiskt kan äga ett meteorologiskt och psykologiskt inflytande. Fattas bara, det är dock fyra ruskiga berättelser av den moderna deckargenrens grundläggare Edgar Allan Poe (1809-49) som uppförs på sagda och för ändamålet kongenialt rödteglade och rumsligt överblickbara innergård.
Det är inte en sådan afton då någon skådespelare hinner eller tillåts briljera, men en timma där alla fyra – Karin Lithman, Bashkim Neziraj, Erik Olsson, Henrik Svalander – gör gedigna insatser i regi av Marie Parker Shaw. Hon svarade 2008 för en lyckad Malmö-uppsättning som ej skall förväxlas med ”Morden i Midsomer” men som får nypremiär till hösten, ”Mordet i Midlands”. Och hon är förtrogen med Poes morbida fantasier och milt övernaturliga logik.
Periodvis var Poe en rätt metodisk suput och det kan inte uteslutas att dessa i denna gestaltade version förkortade noveller, bland vilka ”Den svarta katten” är mest kanoniserad och spridd, ja rentav standardläsning för svenska gymnasister, och deras turneringar av fruktan och inbillning, raseri och rationalitet, av dubbelgångare och otäcka speglingar, eller till och med spegelbilder, i grunden handlar om en briljant författares av alkohol upplösta skalle och förvrängda sinnesförmåga.
Annorlunda uttryckt kommer skräcken – alldeles oavsett ljussättning och ljudskapande – knappast utifrån. Den kommer inifrån, från mörka röster och annalkande sönderfall. Inlevelse rekommenderas således.
