Min eviga idol, kvinnan vars träffsäkra sätt att bolla med språket ger mig komplex.

Men hon retar gallfeber på många och salongen är inte ens halvfull när systrarna Stina och Ylva Ekblad spelar "Idlaflickorna" på Halmstads teater.

Den timslånga pjäsen skrevs ursprungligen för Sif Ruud och Birgitta Valberg och jag hade glädjen att se de två legendarerna i originaluppsättningen på Dramaten 1993. Det är ett tag sedan men så vitt jag kan se har Vibeke Bjelke, regissör för den aktuella uppsättningen, inte gjort några genomgripande förändringar.

Vi möter två kvinnor som – i sin tur – möts på en semester vid Gardasjön i Italien. De bär ljusa kläder och scenen är ständigt belyst, som av ett bländande (och avslöjande) solsken. Den enda rekvisitan är två resväskor där aktörerna har varsin boll som de gör små piruetter med.

Bägge säger sig nämligen ha varit med i Idlaflickorna, en kvinnlig gymnastikgrupp med rötterna i 1940-talet. Och inte nog med det; bägge har en man som heter Herman.

Men kan man lita på kvinnorna? I ena stunden är de totala främlingar och i den andra systrar. En av dem byter ständigt namn och det finns tecken på att de två egentligen är en och samma person. "Jag försöker alltid låta bli att vara mig själv. På den punkten är jag mycket ambitiös".

Det är svårt att tala om en vanlig handling i "Idlaflickorna", dramat är snarare en chartertripp rakt in i Kristina Lugns ordvärld – lika sotsvart som halsbrytande rolig.

Texten består av ständiga upprepningar "jag är på bröllopsresa i sjömannens trädgård" – och utvikningar, och allt framförs med suverän precision på svindlande vacker finlandssvenska av systrarna Ekblad.

Pjäsen lämnar inga djupare spår, men jag njuter i fulla drag och försöker ta till mig några av livsråden. För visst måste vi "vara på vår vakt mot de senila småflickorna i våra hjärtan"?