Roligt. Check.

Elakt. Check. Åtminstone lagom.

Aktuellt. Njae, kanske ändå inte.

Men det är inte aktualiteten utan slapsticken, den genuina humorn, personporträtten, kroppspråket och mimiken som gör att det finns betydligt fler fynd än billiga skämt i årets R.E.A.-back – för andra gången placerad i Kajskjul 8 i Göteborg.

Tolv år har gått sedan Anders Lundin tillsammans med Andreas Nilsson och Janne Åström satte upp den första showen på Börsen i Stockholm.

Sedan dess har många passerat revy och kvar från originalgänget är bara Lundin och regissören Hans Marklund.

Men konceptet är detsamma; kärleksfull satir av kända personer, händelser och tv-program, där storheten ligger i det lilla, aktörernas fenomenala förmåga att fånga mimiken, gesterna och kroppspråket.

Och det är faktiskt svårt för att inte säga omöjligt att inte gilla det.

Speciellt Ola Forssmed, denne vandrande pinne och gummiman, som visserligen fick en Guldmask 2007 och har hyllats i många tidigare teatersammanhang, men som för gemene man nog fortfarande är tönten Micki från tv-serien ”Rederiet”.

Här får vi honom som patient på den årliga hälsokontrollen med ett obetalbart kroppsspråk. Som osynlig magiassistent i orange kroppsstrumpa som inte visar sig vara så osynlig... Som midsommarstång(!). Men också i verbala pärlor som den bortkomne bonden i ”Bonde söker fru”, Mark Levengood, Fredrik Skavlan och inte minst – en fullständigt taktlös Björn Ranelid när ett ”Mirakel” förvandlas till ”Spektakel (som kallas Ranelid”.

Tempot är högt uppskruvat – kasten tvära. Därför hinner man egentligen aldrig ifrågasätta att ”After Dark i Irak” är en rolig idé som blir onödigt lång, att ”Lappdance” som här får ny innebörd aldrig når fram, varför Strindbergsnumret förpackat i Maroon 5:s ”Moves like Jagger” skulle vara bra för, för bra är det inte. Eller varför Gry Forsell tillägnas en hel gospel, det finns väl starkare tv-personligheter?, innan Anders Lundin briljant personifierar en misslyckad musiker med spruckna drömmar.

Förutom det glänser maestron och motorn själv inte lika ofta, även om hans Ernst Kirchsteiger-audition till förrättens Melodifestivaltema (kanske lite offside mitt emellan två festivaler?) är klockren och han spikar även ”Arga snickaren”.

Då tar det humoristiska krutpaketet Sussie Eriksson för sig mer som bland annat sexfixerad Leila bland bullar och smör, Anna Book och Nanne Grönvall.

Och inte minst nykomlingen Anna Carlsson som vi tidigare har kunnat se i Thomas Peterssons fars "Ett makalöst bröllop" och på Vallarna i Falkenberg.

Det är också Anna som levererar de musikaliska höjdpunkterna – inte minst i ”Fever” omskriven till Justin Bieber, hon själv i ett rött fodral påminnande om Jessica Rabbit och övriga trion ett gäng trumslagare som i spanska kreationer för tankarna till picadorer och banderilleros i julaftonens Tjuren Ferdinand.

Lägg därtill ”Lögndetektorn” och en rad vassa reklamparodier och R.E.A. anno 2012 är ett mycket prisvärt humoristiskt smörgåsbord på höstens nöjesmeny.