Med "Campa i klaveret" är generationsskiftet inom 2entertains halländska komedimaskineri fulländat. När Lars Classon för första gången har huvudansvaret för regin och för tredje året är delaktig i manuset blir det så förbaskat roligt att han med stolthet kan hänga på sig manteln som hans pappa Krister lämnar över.

Nu är buskisprinsen äntligen kung på Vallarna och kan "styra 
egen farkost över det nyckfulla livets blåsiga fjärdar 
och gröna sund" (som det heter i förlagan till en tidigare spelad pjäs).

Det var länge sedan jag såg en första akt med sådan balans mellan att skapa en historia med förvecklingsbomber som kan brisera efter paus och mer fristående skämt eller lustiga situationer som får publiken att komma igång. En grundläggande enkelhet är en del av hemligheten.

Mycket handlar nämligen om två motsatser som misstas för att vara varandra. I den nya, lyxiga husvagnen bor den flörtige, pryltokige, stekaren Olof, spelad med en oemotståndlig överklassgöteborgska av Robin Stegmar.

I den minimala skrutthögen från 1980 bor Göran, vars mindervärdeskomplex får honom att trassla in sig i lögner. Att Jojje Jönsson i år inte spelar stockdum är en befrielse och lika smart tänkt av manusförfattartrion (som även innefattar Håkan Klamas och den forna filosofspexaren Per Andersson) som att låta Siw Carlsson göra den levnadsglada tanten Ester istället för en arg kärring.

Görans fru är den förlåtande, stödjande sorten och jag hoppas att det kommer en fars som vänder på de stereotypa könsrollerna. Efter två år i Falkenbergsrevyn tar Anna Bromee klivet till Falkenbergs största publikdragande scenhumor, men när hennes Fia äntligen får ett utbrott känns replikerna tyvärr alldeles för tama.

Pjäsen drivs även framåt av att Göran eller Olof helt ovetande kan vara pappa till Esters nu 18-åriga barnbarn Nadia, en typisk bollplanksroll som görs på ett oväntat realistisk sätt av debutanten Emmi Christensson i en ensemble som annars måste ta i och spela stort för att nå ut till de bakre raderna.

Allt utspelar sig på Gläntans Camping, som förstås drivs förstås av en sur, ständigt gubbe. Han heter Ernst, men är ingen Kirchsteiger-svärmorsdröm. Svär gör han däremot.

Ända sedan jag såg John Cleese i "Pang i bygget" för första gången har jag garvat åt långa män som tittar ner på sina gäster och skriker sig röda i ansiktet – och Claes Månsson är inget undantag. Krister Classons ande svävar över Ernsts harang om hur en öppen frysbox gör att kronofogden kommer…

Campingens blyga inventarium Granqvist smyger också omkring och Kent Vickell bjuder på naken, fysisk slapstick förutom att stamma fram "Jättedyrt schampo" på ett kul sätt.

Just camping är ett lätt igenkänt tema, men mer utnyttjat i korta sketcher än som grund för ett helt lustspel. "Upp till camping" råkar vara den första professionella teaterkomedi jag skrev om, när manuset av Åke Cato/Mikael Neumann sattes upp på Fredriksdalsteatern 1996 med Eva Rydberg och Lasse Brandeby. Men förutom det tacksamma draget att låta icke idrottande vuxna par ha likadana, färgglada träningsoveraller finns inga direkta likheter.

För övrigt gjorde inget att jag precis före pausen gissade rätt på vem som var Nadias pappa. "Campa i klaveret" innehåller nämligen ett dolt sammanträffande som avslöjas först i slutet. Med så här välkomponerade lustspel är det inte konstigt att 2entertain under sommaren lär få sin miljonte (!) Vallarna-besökare sedan starten 1996.