Betydligt större auktoriteter i ämnet än jag hävdar bestämt att det är hon. Pjäsen verkar stärka påståendet.

Den enda heterosexuella man som förekommer är närvarande i sin frånvaro som aldrig sedd men ofta hörd telefonterrorist. Poängen med pjäsen är att ickenormativa familjekonstellationer kan uppstå även på ålderns höst. Kvinnor kan, utan karlar (åtminstone heterokarlar).

Inger Hayman gör vid 74 års ålder en av sitt långa teaterlivs stora rollprestationer som änkan Marianne, som visar tecken på begynnande demens, men ändå har kvar trogna bridgeväninnorna Annlouise (Gerd Hegnell) och Solveig (Ann Lundgren). Hon lever delvis i minnenas värld, kämpar trotsigt mot åldrandets alla frihets- och värdighetsinskränkningar, ältar gamla bitterheter och tycks bli alltmera förvirrad. Men när ”Svensson-bögen” Fixar-Staffan (Thomas Nystedt) dyker upp i hennes våning – som lider av flagnande borgerlig glans – påbörjas en ny slags vänskap. Hayman är fullkomligt strålande, när hon gestaltar alla Mariannes infall, sorger, vrede och glädje. 

Läs hela Björn Gunnarssons recension i tidningen.