"Ju mer ansvar eleverna får ta själva för sitt lärande, desto lägre visar sig prestationsresultaten vara", förklarade Åse Hansson i radioinslaget där hon slår fast att mer katederundervisning vore bra för resultaten.

Jag tänker på hennes undersökning när ordet kateder nämns i inledningen av "Lärare för livet". Den som fäller kommentaren i lärarrummet på Sturehofsskolan, där hela dramat utspelas, är Margareta, adjunkt i engelska och en pedagog av den gamla stammen som sätter ämneskunskaper högst.

För bildning är inte längre det mest centrala på Sturehofsskolan. Arbetet handlar om social samverkan, tycker någon lärare i det splittrade kollegiet. Eleverna lär läraren i lika hög grad som tvärtom, säger gruppens senaste tillskott, den nyutexaminerade Johanna. Skolans viktigaste uppgift är individualisering, menar en tredje och får stöd av den militäriske Jan Björklund-liknande rektor som tillträder efter jullovet.

Pjäsen sträcker sig över två terminer – den börjar och slutar med skolstartsångest – och tar upp samhällsfrågor som alla kan relatera till. Men jag blir inte riktigt klok på vad dramatikern Sofia Fredén vill sätta fingret på – humorn eller allvaret?

Regissören Anna Sjövall har tagit fasta på det förstnämnda och de åtta lärarna blir mest stereotyper som krumbuktar sig för att locka till skratt. Och visst fnissar jag när de, i tur och ordning, rockar loss till Henrik Rylanders musik (tänk Hugh Grants brittiska premiärminister i filmen "Love actually).

Men att däremellan diskutera problemelever, lärares sjukdomar och skilsmässor eller neddragningar i personalstyrkan? Nej, det spretar för mycket.