En ung man i publiken, signalerande ouppfostrad förortsinnevånare, tappar tålamodet när föreställningen inte kommer i gång och tar över scenen. Aha, tänker man, det här blir en typisk Backamodernisering av klassiker, med anpassning till samtida ungdomsverklighet.

Men där sätter Pálsson streck i räkningen. Ynglingen blir omgående Josef K, och iscensättningen är inte alls påfallande ungdoms­anpassad. 

Början av historien om Josef K:s konfrontation med Lagen är postdramatiskt distanserad på tyskt vis, med återberättad handling.

Tyskpräglad är också hela uppsättningen, med stram disciplin i de flesta scener och iscensättning av text snarare än gestaltande spel. Placeringen av skådespelarna i rummet är minutiös. Bara i inledningen till andra akten kommer de mera lössläppta metateatrala greppen fram igen, när Josef K tar kontroll över sin process: rollfiguren blir regissör över sitt eget drama. 

Daniel Wedels dramatisering följer Kafka förhållandevis tätt i spåren. Historien är kraftigt nedskalad, men är ändå trogen romanens anda och innehåll. Martin Erikssons scenbild är ett sterilt och anonymt myndighetsväntrum, typ Försäkringskassa eller Arbetsförmedling, grått och vitt med devisen Var Vänlig Vänta ovanför alltsammans.

Rummet fungerar som både domstol och Josef K:s arbetsplats i banken. Eller som en fysisk gestaltning av en telefonsupport: en av föreställningens mest humoristiska scener. Prickarna över det första ä:et faller ner vid lämpligt tillfälle, förvandlande devisen till Var Vanlig Vänta, som en extra signal om innehållets allmängiltighet. 

Det är just det allmängiltiga som präglar tolkningen, den existentiella belägenheten att det är omöjligt att någonsin komma fram till sin rättvisa bestämmelse. Processen som medborgaren mot den byråkratiska staten. Anonymiseringen, den tvingande underordningen och avhumaniseringen i den sociala ordningen. Misstanken att alla förmodligen är skyldiga till någonting. 

Det bitvis långsamma framförandet, med några korta explosiva utbrott, betonar ”Processen” som proto-absurdism. Ödsliga jazztoner, framförda av musiker på scen, förstärker över­givenhetskänslorna.

En tonsatt replik i koralstil från David Lynchs film ”Inland empire”, inför Josef K:s självavrättning, bidrar till dubbelexponeringen av verkligheten som ondskefull surrealism. Uppsättningen är en allvarsam lek, ibland blir den rentav högtidlig.

Alexander Salzberger i huvudrollen har en central position i varje scen, och ger Josef K:s frustration mycket fysiska och intensiva kroppsliga uttryck. 

Hela ensemblen spelar på toppen av sin förmåga, och Peter Viitanen som den medåtalade Block och Kjell Wilhelmsen som dels hyresvärdinnan Frau Grubach, dels advokatvännen Farbror Karl är särskilt framträdande. Det är stramt, stilrent och utomordentligt välgjort. Med ”Processen” visar Backateatern mycket stark tilltro till sin unga målgrupp.