Än en gång håller revyspexarna i Laholm fram en småstadens skrattspegel och låter däri reflektera det snart förlidna årets begivenheter. Under den något svårtydda titeln ”Så mycket värre” spelas i den vackra teatersalongen upp en föreställning i konventionellt nummerrevyformat. Premiären begicks på lördagen med fullsatt salong.

Liksom tidigare har avsevärd möda lagts ner på kläder och koreografi, och denna gång har man med hjälp av en stadssilhuett fått till en riktigt skaplig fond, som livas med hjälp av omväxlande ljussättning. En del andra klurigheter kan spåras i scenografin. Tack för det! Det har tidigare rått en viss idétorka vad gäller sådana detaljer.

Textmässigt har dock Laholmsrevyn aldrig dragits med slika besvär. Man brukar skickligt fånga upp och förvalta det lokala materialet, och så sker också denna gång. Avsatt kommunchef viftar med fet avgångsvederlagscheck, kyrkliga dignitärer klår skallarna för att hitta ny herde, metalltjuvar smilar falskt med stulen skulptur i bagaget…

Även ”köpenummer” får ofta en sydhalländsk infärgning och känns därmed mer nära och angelägna. Skrattkittlande ”Ängelska” med Pia Johanssons studsande språkgrodor är ett gott exempel.

Annars är det som vanligt gycklandet med de arma fritidspolitikerna som drar ner största bifallet. Särskilt centern har av någon anledning råkat i skottgluggen, medan den alltid lika debattsugne Laholmspartisten Bertil Johansson märkligt nog klarar sig undan prickskyttet. Där kunde det annars ha blivit träff i helfigur, eftersom han tillhandahållit både vapen och ammunition.

Kommuntjänstemännen är också de vällovligt byte. Det skall fan vara i offentlig tjänst i Laholm!

I en skruvad sketch med det förestående fredsjubileet i Knäred som tema utmålas ortsborna som tanketomma byfånar (det finns dessutom ett förbiflimrande inslag, som påminner om den inavlade banjovirtuosen i filmen ”Den sista färden”), och det är faktiskt en vrångbild av verkligheten. Det är ju tvärtom så, att uppslagen om vad som skall ske märkesåret 2013 nästan trampar varandra i hasorna. Konflikten, som förtjänar att betonas, är i stället den infekterade dragkampen mellan stad/kust och inland.

Ett par nummer, som skämtar med företags förmåga att plocka kunderna på extraavgifter, ligger i programmet alltför tätt inpå varandra, och i några saknas den riktigt avslutande ”knorren”.

Surmagad må man dock icke vara vad gäller helhetsbedömningen av årets Laholmsrevy. Det är ett kompetent och bra fungerande gäng som står på scenen, samtrimmat och välsjungande med infallsrika melodival och fyndigt förvaltade, poängrika texter. Ingen tar mer plats än den andre. Här handlar det om ensemblespel över hela linjen. Lennart Müllers gestaltning av kommunrådet Asklund förtjänar dock ett litet extra plus, och Sylve Bengtsson och Lennart Müller får i gång publiken ordentligt i andra aktens inledande allsång.

Att åtskilligt material hämtats från Stadshuset har redan nämnts, men något bidrag i form av kommunala penningar blev det inte till årets uppsättning. Det kan med fog sägas vara snålt.

En lokalrevy av så god klass och med så påtaglig entusiasm är en viktig kulturyttring i ett samhälle, en skrattets säkerhetsventil, en glädjens goda gröda.