Librettot skrevs av den kulturellt mångsysslande och uttalat feministiska Anna Boberg som hämtade stoffet från ett vikingatida epos, Hervarakvi∂a, ur vilket hon extraherade den mytiska berättelsen om svärdet Tirfing och sköldmön Hervor. För att få vara den som svingar det magiska svärdet måste Hervor klä sig och uppträda som man.

Vid svärdet häftar därtill också en förbannelse – vilka sammantagna omständigheter, i ett hierarkiskt manssamhälle, leder till komplikationer som kärlekskval, svartsjuka och bråddöd; litet homoerotiska undertoner inte att förtiga.

Stenhammar klädde dramat i tidens nationalromantiska orkesterdräkt med erinringar om både Wagner och svensk folkton, och på dirigentpulten garanterar nu den eminente Arnold Östman en återgivning som vittnar om både omsorg och respekt, och resulterar i såväl suggestiv orkesterkolorit som en del vackert absolverade soloinsatser.

Per-Erik Öhrns regikoncept förflyttar – med benäget biträde av scenografen Lars Östbergh och kostymdesignern Constance Hoffman – dramat till tiden för verkets tillkomst, runt sekelskiftet 1900, och förser det också med en tilldiktad ramhandling, medan vikinga-munderingarna blir inslag i ett maskeradupptåg i burgna salonger.

Första akten är tämligen statisk, den andra betydligt mer färgstark och livfull när tragedin går mot sin fullbordan. I epilogen bestås dessutom den frifräsiga och emancipationssträvande Anna Boberg, på plats vid sitt staffli, en välförtjänt hommage.

Som Hervor/Hervardur – ännu en av dessa mezzofackets många ”byxroller” – framträder den internationellt erfarna och högt ansedda Martina Dike, sensuellt klingande och med stark scennärvaro, medan den noble, men i sitt känsloliv förvirrade, Vidar ges pregnant vokal och scenisk gestalt av Daniel Häll-ström.

Ulrika Mjörndal sjunger den väna furstedottern Gullväg med en vackert skimrande lyrisk sopran, Jacob Högström skänker sonor barytonklang åt bardens långa kväde, och Bengt Krantz iklär sig två yviga lösskägg som vikingahövdingen Angantyr respektive konung Gudmundur.

Det kan säkert råda delade meningar om ”Tirfing” verkligen förtjänar detta initiativ till en senkommen äreräddning, men visst är det intressant att bekanta sig med ett verk som så länge förvisats till glömskans skuggor.